På flygeln i Tomas Tranströmers vardagsrum står noterna till Karl Weigls konsert för piano (vänster hand) och orkester. På bilden intill är det Reinhold Glières. Båda verken är, som så många andra vänsterhandskonserter i musikhistorien, beställda av pianisten Paul Wittgenstein,en av dem vars aktiva högerarm fick amputeras före antibiotikans tid. Tranströmer är en skicklig pianist. Det kan man inte minst studera genom att räkna korsförtecknen.
Tranströmer uttrycker sig oförtröttligt genom musik. Hans dikter har en underlig förmåga att få en att sträcka på sig inför musikens djupare väsen. "Schubertian" hade inte varit möjlig utan Schuberts stråkkvintett i C-dur. Men fullt möjlig utan. Den pendlar hisnande från en vy i kvällsmörkret på en plats utanför New Yorks skyskrapor, ner till myllret av människor in-nanför polislåsta dörrar, följer en flyttfågel till en takränna och blixtbelyser den existentiella nödvändigheten av att hela tiden lita på omöjliga ting. Sedan turnerar dikten och rapporterar rakt inifrån den musikaliska upplevelsen.
Reinfeldt uttalade någonting torftigt i går om att Tranströmer var ett bra val för det kommer "bidra till att öka läsandet i Sverige". Tillåt mig dö av skavsår. Bortse en enda gång från nyttan, din jämra Läckberg-kramare.
Tranströmer är ett bra val för att han lyckas med det omöjliga att förklara nödvändigheten av det onödiga. Nämligen det vi försöker varje dag. "Vi måste lita på hjulaxlarna som bär oss på motorvägen, i en trehundra gånger förstorad bisvärm av stål. Men ingenting är värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat." Eller som han skriver i dikten "Allegro": "Klangen säger att friheten finns." Nobelpriset i musik går till: Tomas Tranströmer.