Bäste Göran Hägglund!
Jag hoppas att du hinner med en avstickare till Galärparken i Stockholm på väg från Örebro till Almedalen. Där spelas i dag och i morgon en monologpjäs av Jacob Hirdwall – du vet sonen till den verkligt folkkäre Ingvar – som heter Det omätbara, och jag tror att den skulle få dig att rodna. Lite av vrede – är det verkligen till politiska brandtal som skattebetalarnas pengar ska gå? – men mera av skam.
Varför är det inte jag, skulle du tänka, som går ut med det här budskapet om medmänsklighet och omtanke om varandra? Och varför är jag inte lika rolig och engagerande som Jonas Kruse i rollen?
Jag vet inte om du såg Hirdwalls förra monologpjäs Det osynliga med samma skådespelare och regissör (Richard Turpin). Men jag inbillar mig att du skulle ha skrivit under på mycket av den skarpa mediekritiken där.
Fast där dominerade svartsynen – och sådant gillar du ju inte. I den nya pjäsen citerar Hirdwall rader av goda förebilder i den mänskliga samarbetsandans tjänst. Kruse – som bär Sokrates mantel – hänger upp bilder av dem på ett klädstreck. Och ja, där hänger faktiskt också Jesus.
Alla dessa medmänsklighetens förespråkare ställer indirekta men ändå besvärande frågor till dig och ditt samvete. Varför har du och ditt parti försvurit er i så hög grad åt Mammon, marknaden och de snöda privatintressena? Är det verkligen under bankvalven verklighetens folk bor?
Om det är någonting verklighetens folk är förbannade på så är det väl bankerna. Hirdwall formulerar det suveränt: ”Varför har vi i dag privatiserat vinsterna men socialiserat förlusterna?”
Hinner du inte se pjäsen nu i helgen, Göran, går det säkert flera tåg. Fast då lär det inte vara gratis.