Eric Pauwels "Les films rêvés".
Eric Pauwels "Les films rêvés".

Det livliga minnet

Publicerad
Uppdaterad
Att tiden och livet obevekligt pågår utan uppehåll betyder inte att det som faller ur de levandes medvetande är borta, förlorat. Minnet är bäraren som garanterar att vi kan prata med och om gångna händelser, förvandla dem till högst närvarande följeslagare i det närvarande nuet. Som ljuset från fjärran stjärnor - det når oss eoner av tid efter det att de själva slocknat, men för oss blir det ett ljus som syns här och nu.
De två allra starkaste och långtgående filmerna på årets festival är chilenske Patricio Guzmans Nostalgia de la luz (Längtan till ljuset) och belgiske Eric Pauwels Les films rêvés (De drömda filmerna). Både är dokumentärer, men av det ambitiöst expansiva, essäistiska slaget som gör genrebeteckningen mindre viktig.

Guzman kopplar samman olika dåtidsförhållanden i Atacamaöknen i Chile, jordens torraste plats belägen på över 3 000 meters höjd, där vinden blåser obevekligt och den låga luftfuktigheten gör luften genomskinlig och konserverar jordens föremål: de astronomiska observatorierna på bergskammarna läser av stjärnornas strålglans för att förstå tillvarons tillkomst, där nedanför delar 2 000 år gamla hällristningar utrymme med antika mumier och kvarlevorna efter de personer som Pinochet-juntan gjorde sig av med mellan 1973 och 1990 - åldrade kvinnliga anhöriga till dem som försvann letar med spadar i ökenjorden efter deras skelett, något de hållit på med i 30 år.
Guzman vrider på ett svindlande vis fram den totala omfattningen av den mänskliga tillvaron, och han säger att minnen har en gravitetisk kraft - de attraherar alltid: "De som har minnen förmår att leva i det fragila nuet. De som ej har det kan inte leva någonstans."

Eric Pauwel upplever världen i sin lilla kabin, de filmer som vävs samman i Les films rêvés är lika mycket gjorda som ännu inte gjorda, som enbart just drömda. Det essäistiska förhållningssättet är verkligen högst påtagligt här. Han säger efter visningen att han inte tycker om att resa så mycket numera, vilket inte hindrar att han kan hämta in bilder från jordens alla hörn, till exempel med hjälp av världsomseglande vänner, som han sedan rör ner i filmgrytan.
I denna ström, som är framklippt ur ett enormt material utan att Pauwel på förhand visste vad det skulle bli (hans barndomsminnen är ofta startpunkter), bildar Odysseus och andra havsresenärer en tydlig tråd. Sedan avviker regissörens blick i riktning mot filmens och drömmens natur, vi lär oss att själen är lika med en stråle ljus enligt polynesisk sed, för att sedan luta oss mot tanken att paradiset - som alla upptäckare från gamla världen ansåg sig ha kommit till när de landsteg på tropiska stränder - genast förstördes av desamma; Pauwel drömmer fram en tid då människan och djuren levde tillsammans och delade språk.

Axel Danielsons långfilmsdebut Pangpangbröder är också den av det öppet dokumentära slaget. Här finns det en tilltalande vilja att undvika att styra publiken i någon särskild narrativ riktning. Danielson följde sina två systersöner, tvillingarna Gustav och Oskar, mellan 9 och 19 års ålder. Filmens undertitel är 53 scener ur en barndom, presenterade i kronologisk ordning.
Det faktum att Oskar är kortväxt, och aldrig blir längre än när han var nio år, ligger som en fond vad det gäller brödernas olika förutsättningar. Men det görs aldrig till huvudnummer, utan det tillåts att bara finnas där. En regissör med en mer klassisk berättariver i sinnet hade förmodligen byggt filmen kring kortväxtheten.

Fotnot.: Senare i dag kan du läsa om festivalens Kinasatsning på Kulturbloggen.
Anders E Larsson
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag