Maja Lundgrens roman
Myggor och tigrar är sällsynt upphetsande. Från första till sista sidan. Att den har brister, kränger och far och är vidöppen för kritik, det är också dess styrka. Att inte vara skriven på urstyv rydbergska med skyddande språkdräkt utan ganska skevt. En roman skriven som en människa. Vilken underbar utveckling för litteraturen! Därför är Maja Lundgren också långt farligare för Kulturmaffian än sin föregångare Carina Rydberg. Hon är ärligare.
Rydberg skriver i
Expressen 13/8 ett inlägg som är symptomatiskt för den rådande ickedebatten om männens totala makt över kulturen. Det är skruvat. Hon förklarar själv varför. Kulturmaffian sitter på alla de möjligheter en författare har för att kunna överleva på sitt skrivande. Således. Piruett. Applåd.
Först nu inser jag att de bytte in Carina Rydberg på egen planhalva för länge sedan. En sån tuff författartjej som kan ta och ge hårda puckar. Till synes fri och inopportun. Ja, det är mycket möjligt att Carina Rydberg har förvandlats till ett jättealibi, att outsiderpositionen numera är inbillad. Jag tror de äter ur hennes hand och i morgon hugger de henne i ryggen. Men Carina Rydberg är mycket smart och har strategier.
Så här är det. Det är en fruktansvärd massa män som bestämmer över hela det svenska kulturlivet. På varenda institution, redaktion, konstnärlig utbildning har männen den reella makten och ja, det underordnar kvinnor. Möjligheten att vara yrkesverksam, att få ett vik, ett frilansuppdrag, en beställning är absolut tuffare eftersom platserna vikta för kvinnor är färre. Får man ändå jobbet håller man sig innanför ramarna och kallar det något annat.
Jag tror ingen som inte varit med som kvinna i kulturlivet riktigt förstår hur mycket sexism där är. Och alla tar det för en självklarhet eftersom vi lever i en kultur där kvinnor släpar omkring med ständig beredskap på att vara kropp och kön hela dagarna medan mannen tydligen bara kan vara man i alla sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda i kulturbranschen? Naturligtvis är den lika sexistisk som alla andra branscher där många män arbetar ihop, som militären. Bildning i de klassiska konsterna gör tydligen ingen större skillnad. Inte heller årtionden av utredningar om saken och ålagt genusperspektiv.
Per Svensson (
Expressen 22/8) vill få det att verka som om flera skribenter utan egna upplevelser nu hakar på Maja Lundgrens utsaga, ungefär som när övriga flickor i Arthur Millers
Häxjakten dras med av Abigail och en massa oskyldiga avrättas. Det är inte sant. De som skrivit om motbjudande mobbning är yrkesverksamma och man gör det klart och tydligt att man inte har klorna ute för den sakens skull. Piruett. Applåd.
Vid de olika uppsamlingsplatserna och arbetsplatserna där författare och kulturskribenter möts är elakheterna precis så förklädda och svåra att försvara sig emot som Maja Lundgren beskriver. Också på det egna bokförlaget. Ofta tror man sig vara bland vänner. Och när man kommer hem så sitter det kanske ännu en kultursnubbe i sängen och småjävlas för att behålla sin särställning – inte ovanligt i äktenskap mellan konstnärer och författare är mannen alltid numero uno och kvinnan görs till musa. I teaterbranschen är kvinnoföraktet så självklart och männen så öppet sexistiska att det kan vara djupt missvisande att kalla dem kulturarbetare överhuvudtaget.
Vad kan förändras nu när kvinnor sitter på en tredjedel av chefsstolarna på landets teatrar? Vad kan förändras för kvinnliga filmare?
Jag tror att litteraturen kan vara den sista fria utposten i en ockuperad kultur och värld. Det finns många små bokförlag i dag så där finns kanaler att nå ut. Och de riktigt stora förlagen kommer att understödja viss utgivning, oaktat sitt egna inbyggda ogillande av realistiska kvinnoskildringar.
Litteraturen som politisk handling är lönsam. En återgång till skönskriven borgerlig fiktion, lagom nyskapande, tydligt preserverande och anekdotisk är inte längre möjlig. Ju mer de smädar Maja Lundgrens helvetesrapport desto värre blir det. Det pyr. Snart kommer andra tunga revolutionsromaner om hur makten exekuteras och vad det har resulterat i hittills. Några tystnade, andra dog.
Jag upprepar: Törs vi prata om de yttersta konsekvenserna?
Susanna Romàn
kulturen@expressen.se
Susanna Román debuterade 1989 med diktsamlingen Rymden - internationell och har varit verksam som manusförfattare inom tv, film och teater.
