Erik Helmerson om Unni Drougge, Aase Berg och den vilt sorlande tystnaden om Bluffen.
Jag läser Aase Bergs text ”Pösmunkarna” (Expressen 30/11) och känner marken svaja.
Texten är bevisligen publicerad, den har fått sina rekommendationer på Facebook och sina muntra tillrop på Twitter, det här måste vara bra grejer – och så läser jag. Men... Men... Det som står där stämmer ju inte, tänker jag, det här är... ju helt enkelt inte sant.
Aase Berg efterlyser fler rebellkvinnor i fiktionen. De som finns är alldeles fel. Och så, konstaterar Berg, dyker en fantastisk hjältinna upp, skriven av Unni Drougge i deckaren Bluffen – och likväl fortsätter jorden att snurra som förr i den svarta rymd, till Aase Bergs förtvivlan.
Ändå, skriver Berg, som om det vore skäl nog att få sitt namn uppläst på tyska av Peter Englund, har Unni Drougge minsann förlöjligat inte bara Jan Guillou utan även Leif GW Persson i sin bok:
”Man kan inte vara officiell pösmunk i 150 år och vänta sig fri lejd från det fullkomligt rimliga förlöjligandet.”
Fri lejd? Är det några som använts som sandsäck i kulturdebatten sedan finansministern hette Sträng är det väl Guillou och GW? Säg den normalt genusmedvetna debattör som inte med frejdigt mod förlöjligat just dessa pösmunkar.
Rejält surrealistiskt blir det när Aase Berg anser att Drougges avslöjande kritik gjort henne omöjlig i offentligheten. Omöjlig? Unni Drougge är ju precis överallt. Varenda tv-soffa har ett avtryck som man inte behöver heta GW för att se att det till 100 procent matchar Drougges konturer.
Aase Bergs erfarenhet är att kvinnor som kritiserar maktens män möts av tystnad. Min är att den typen av kritik oftare än inte slutar i massiva rubriker; mansgrisbashing är ju sedan finansministern hette Bohman en egen genre på varenda kultursida och debattsajt värd sitt namn.
”Jobbiga kvinnor är (efter Maja Lundgrens Myggor och tigrar) sinnessjuka per definition”, konstaterar Berg. Men hon har inga belägg. Det är taget ur luften. Gissa-och-skrik-debatteknik.
Aase Berg talar om ”…tystnaden kring Bluffen som en aktiv strategi /.../ redan den pinsamma tystnaden utan direkt uppsåt [ÄR] en grumlig och ansvarslös härskarteknik”.
Förutom att det kanske är lätt förmätet att åberopa härskarteknik så fort ett angrepp på en makthavare med penis inte leder till Aktuellts löp kan vi titta lite närmare på den där pinsamma tystnaden.
Jag och många författare med mig skulle ta varandras händer och jubeldansa om det var lika ”tyst” kring våra romaner som kring Bluffen. Drougges bok ger 31 000 Googleträffar. En annan deckare av en känd journalist och författare som släpptes vid samma tid, Carin Hjulströms Hitta vilse, får 5 000 träffar.
Visst, en Googlesökning är inget kirurgiskt instrument, men lägg till att Bluffen recenserats i bland annat Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan, med en sammanlagd upplaga på nästan 800 000 exemplar, och den där tystnaden liknar mer ett medialt primalskrik.
Nu ska sägas att Aase Bergs text är skriven av någon som är skitförbannad. Någon som är trött på att kvinnors röster tystas. Ilskan är rättmätig, men jag kan tycka att man bör ha bra på fötterna även när man sparkar mot legitima mål.
Den som söker exempel på kvinnliga sanningssägare som får oförtjänt lite uppmärksamhet kan utan att bli svettig hitta bättre exempel än Unni Drougge och Bluffen.
Det är svårare att hitta sämre.
