Hon knackade på stadens port en ovädersnatt, genomblöt och huttrande. Hon sa att hon var en prinsessa - kunde det verkligen vara sant? Prinsen som hade sökt land och rike runt utan att ha hittat den rätta, en äkta och sann prinsessa. Ingen hade hållit måttet. Kunde den ensamma kvinnan i regnet verkligen vara en riktig prinsessa?

Den listiga drottningen skulle sätta henne på prov. Hon bäddade med tjugo madrasser och ovanpå dem ytterligare tjugo dunbolster och under allihop placerade hon en hård liten ärta. Och nästa morgon berättade den unga kvinnan att hon inte hade sovit en blund, det var något hårt som hållit henne vaken hela natten och hon visade sina blåmärken. Ja, se det var beviset på en "riktig prinsessa" och prinsen fick äntligen sin gemål!

Hur har tolkningen av berättelsen kunna genomgå en sådan förvandling? Numera betecknar epitetet "prinsessa på ärten" en odrägligt bortskämd och struntförnäm person.

Jag misstänker att det är en surmulen skandinavisk tolkning enligt jantelagen: "Du ska inte tro att du är förmer än vi". Men är det någon i berättelsen som är struntförnäm så är det väl snarare drottningen och prinsen som ratade allt som inte var en "riktig prinsessa".

H C Andersens saga är bara någon sida lång men ändå etsar den sig fast i minnet, särskilt den lustiga bilden av prinsessan ovanpå de fyrtio bolstren. Kanske för att det skymtar en sexuell underton: prinsessan i den mjuka bädden, något hårt som håller henne vaken, ledbruten som efter en stormande kärleksnatt.

Men varför inte läsa berättelsen mer naivt, att den helt enkelt handlar om en mans sökande efter en kvinna som besitter en för honom främmande och mirakulös känslighet. Han behöver möta den för att själv bli hel. Temat är inte ovanligt i litteraturen, alltifrån riddarromanen till modern litteratur, som André Bretons roman Nadja där en ung kvinna som han möter av en slump öppnar hans värld, öppnar Paris med sin magiska sensibilitet. Hon är synsk och uppfattar stämningar och hemliga analogier som gör henne skyddslös, hudlös, och på gränsen till vad psykiatrin definierar som psykisk sjukdom. Hon kände minsta ärta lika vass som en skärva av sten.

Och vi låter gärna det kvinnliga representera detta slags känslighet, till exempel Virginia Woolf, Marina Tsvetajeva. Edith Södergran, Sylvia Plath eller konstnärer som Eva Hesse och Francesca Woodman. I vår fantasi är männen mer tjockhudade och iförda rustning och försedda med reservutgångar. Men det är nog mest en fantasi, ett symboliskt sätt att sortera egenskaper; Rilke var ju inte direkt okänslig. Jag tänker att det finns många författare - helt respektabla - och några få riktiga författare; det finns många konstnärer - mycket hedervärda - och några få riktiga konstnärer.

Både män och kvinnor, helt vanliga prinsar och prinsessor, söker bäraren av den sällsynta egenskapen land och rike kring eller åtminstone i sitt inre. Enligt den holländska författaren och forskaren Hester Albach har romanens Nadja en djupare alkemisk innebörd som ena parten i en lycklig och själslig transmutation.

En prinsessa på ärten skulle knappast komma i fråga för dagens jobbannonser; hon saknar de egenskaper som det hyperfunktionella arbetslivet kräver av framåtanda, social kompetens och förmågan att ta för sig.

Riktiga prinsessor, kvinnor och män, blir i sin annorlunda ömtålighet och seismografiska känslighet en motbild mot den rådande enda vägen; arbetslinje, bostadskarriär och smarta fondplaceringar och en utbredd nyborgerlig livsstil. Var därför rädda om dem, avfärda dem inte som bortskämda pretton. Riktiga prinsessor skapas ur Olympens blixt och åska och knackar på din port ännu blöta och liksom nyfödda av regnet från himlen. Därför är det helt i sin ordning att ärtan i Andersens saga fick en upphöjd plats på museum.