De ringer och frågar vad man tycker. Och man letar efter ord för att beskriva det äckel man känner inför Googles självutnämnda roll som världens räddare. Google ”försöker inte att äga så mycket information som möjligt, man försöker organisera den, och det är en helt annan princip”, förklarar en vice vd i Stockholms handelskammare som tidigare, praktiskt nog, var Europachef för Google och så tillägger han: ”Ett sånt här ambitiöst mål är med nödvändighet omstörtande.” Man frestas att hålla med.
Och sen kommer man att tänka på att detta har man sett förut. Under kommunismen. Så här gick det till då: den kommunistiska staten stal alla konstnärers upphovsrätt genom att förbjuda dem att själva sälja sina verk, i landet och utomlands. Sen skapade staten en agentur, den ryska hette VAP, som samtidigt var täckmantel, i alla fall i Sverige, för den lokale KGB-representanten (eller en av dem). VAP sålde sen det de ville sälja och lät bli att sälja det vi ville köpa, det vill säga bra konst av bra konstnärer. Poängen här: de hade inte heller frågat upphovsmännen om lov. Och hänvisade till ”folkets intresse”.
Precis som med Google var det många som tyckte att det lät väldigt ”praktiskt”. Också här, i den ”fria” världen.
Google representerar den värsta formen av auktoritär kapitalism – inte konstigt att de samarbetar så bra med Kina, den auktoritära kapitalismens nya hjärta. All information är fri, bara den passerar Google.

Bara ett barn kan tro Googles blå ögon, alla andra borde säga nej. Nu kommer den där äckelkänslan att stiga i magen varenda gång jag lockas att ”googla”, jag borde byta, alla borde byta.