Som så många andra författare, från Martin Amis till Martina Lowden, är jag en sucker för ordböcker. De är en fest. En buffé av glosor någon varit vänlig nog att duka fram åt en.
I somliga fall har de större litterära värden än andra. Samuel Johnsons engelska ordbok från 1755 är med sina pregnanta och ibland excentriska definitioner en klassiker. F A Dahlgrens Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket (1914-1916) är alltid en fröjd att bläddra i. Sture Alléns svenska frekvensordbok från 1970 kan lätt betraktas som konkret poesi.
Och så är de förstås bra att ha om man vill slå upp ord. Jag vet inte hur jag klarade mig innan jag i höstas skaffade mig ett exemplar av den nyutgivna Svensk Ordbok. Låtsades jag att jag visste hur mycket ett ankare konjak var när jag stötte på ett i någon roman av Hjalmar Bergman? Jag är inte säker.
Svensk Ordbok är alltså det senaste försöket från Svenska Akademien att efterleva Gustav III:s önskemål om att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet", och det mest användbara hittills. Svenska Akademiens Ordlista och Svenska Akademiens Ordbok i all ära, men båda innehåller på en gång (och på helt olika sätt) såväl för mycket som för lite information.
Svensk Ordbok levereras som två klotband i en papplåda, vilken även kan nyttjas som partyhatt på nästa intellektuella kräftskiva. En "kräftskiva", om ni undrar, är alltså en "fest i augusti då man äter kräftor och (nästan alltid) dricker sprit; ofta med färgglada papperslampor, lustiga hattar m.m.". Har funnits i svenska språket sedan 1931. "Intellektuell" i den moderna betydelsen har funnits sedan 1839.
Estetiskt sett tål väl inte denna ordbok att jämföras med engelska och franska motsvarigheter, som exemplifierar sina uppslagsord med njutbara litterära citat. De torra svenska exempelmeningarna har i bästa fall en viss bisarr charm: "han erkände rätt upp och ner att han hade spetsat kaffet med amfetamin". Den som letar efter sex, droger och finlandismer göre sig för övrigt icke överdrivet besvär.
Men den kortfattade historiska informationen är rolig, och ger en perspektiv på hur föränderligt det språk vi tar för givet i själva verket är. Verbet "googla" är, åtminstone i skrift, sju år gammalt. Ordet "genus" i betydelsen "kön(sroll) med tonvikt på sociala snarare än biologiska aspekter" har använts sedan 1990.
Ordet "punschveranda" får en kanske att tänka på Heidenstam i glada vänners lag. Enligt Svensk Ordbok introducerades det dock först 1976. Men var det i en proggsång eller ett villaprospekt? Har ordet någonsin använts annat än satiriskt? Det är så mycket man skulle vilja veta, när ens nyfikenhet väl väckts...
Den språkliga festen går vidare, men inte hur långt som helst. Baksmälla har vi haft sedan 1929. Ångest sedan 1400-talet.
