DILSA DEMIRBAG-STEN förundras över Mohamed Omars popularitet i public service
Vad säger public services hantering av poeten Mohamed Omars – i onsdags medverkade han som Iranexpert i SVT:s Gomorron Sverige – utspel som islamist, homofob, rasist och nazist om klimatet i debatten om det mångkulturella Sverige?
Paulina Neudings belyser i sin utmärkta ledare i Svenska Dagbladet i går en beklämmande realitet vad gäller Omars framgångar inom delar av vänstern, extremhögern och de islamistiska grupperna i Sverige. Trots sina extrema åsikter får han som exotisk muslim helt andra spelregler än en på sitt sätt lika extrem kristen debattör som pastor Åke Green.
Jag vågar påstå att ingen medarbetare på en seriös redaktion skulle våga ens yppa tanken på att bjuda in Green att delta i en debatt om exempelvis valet i USA eller föräldraledighetens inverkan på jämställdheten. Omar verkar däremot vara en högst eftertraktad gäst i tv-soffor och radiostudior. Nazister, islamister och andra ickedemokratiska krafter kan nog inte annat än häpna över att Omars allt radikalare islamisering bara tycks ge honom ökad popularitet.
Poetens gamla vänner har inte övergiivt honom utan ger honom tvärtom offentligt stöd. Mahmoud Aldebe – ordförande för Sveriges muslimska förbund (SMF) som är den största organisationen i Sveriges muslimska råd (SMR) – låter sig intervjuas av Omar i största samförstånd. Aldebe borde som representant för en stor grupp muslimer välja sitt sällskap bättre.
Nationaldemokraterna, brunvänsteranhängarna och islamisterna avlöser varandra i hyllningarna till den enligt sina egna välformulerade uttalanden radikaliserade poeten. Men det är inte bara de ljusskyggaste krafterna som har obrutet förtroende för Omars insikter och respekt för hans åsikter.
Man kan tydligen hylla totalitära regimer, förkasta demokrati som samhällssystem, sprida judehat, förakta homosexuella och ägna sig åt rena fantasier om historiska skeden i islams historia och fortfarande anses vara intressant på redaktionerna inom public service. I islams namn verkar man kunna komma undan med det mesta.
Behovet av en medial företrädare för islam är starkare än instinkten att försvara de demokratiska värden som håller ihop Sverige. Kritiken verkar inte bekomma SVT. Det är inte första gången public service gör bort sig i frågan om islam.
Först Halal-tv och nu Muhammed Omar. Vad blir nästa steg i strävan att verka för en mer mångkulturell public service? I förment välmening och med en åsnas envishet trycker SVT in den svenska befolkning som har bakgrund i muslimska länder i det trånga hörnet av fundamentalister.
Den betydligt större grupp muslimer som är demokrater står frågande och blir efter Omars framträdande allt mer övertygade om att SVT behov av en mer nyanserad syn på islam och muslimer är akut.
