Molière och Göteborgs stadsteater har de senaste åren haft en komplicerad kärleksaffär. Den rätt bleka Don Juan 2004 och ett år senare den, om möjligt, ännu blekare Hustruskolan.
Mycket finns att säga om Åsa Kalmérs uppsättning av Den inbillningssjuke. Men blek är det sista den är.
Inte särskilt molièresk heller, faktiskt. Åtminstone inte om man med det menar flyhänt komedi på alexandrin.
Nej, det här är snarare en självrefererande lek med molièreska uttryck. En föreställning som, på ett dampigt och slickt groteskt sätt, är fullt medveten om sin egen genrebundna fånighet och, när den är som mest spännande, snarare framstår som en räcka separata och självironiska farsspelarposer än som en hyggligt flytande föreställning.
Det är inte avsett som ett negativt omdöme, trots att publiken får vänta rätt länge på att den initiala och flaxande spelglädjen ska lägga sig.
För när det på sina ställen till slut lyfter: oj oj oj.
Fredrik Gunnarssons lättdistraherade fårskalle till Argan är en patriark med ett barns temperament som kättjefullt vältrar sig i sina symptom. Emelie Jonsson en mer pilsk och självständig dramaqueen till dotter än vad som är bruklig tolkning.
Och Carina Bobergs – en av Sveriges mest besynnerliga komedienner – Béline en fullblodsvamp med läppar glupska som den köttätande växtens i Little shop of horrors.
Men det, som sagt, i den aviga och våldsamt krängande föreställningens ljusa ögonblick.
För ett övertygande trendbrott i stadsteaterns aviga relation till den franske komedigiganten är det inte.
Hittills, dock, det klart intressantaste närmandet.

Expressen rättar: Skådespelerskan som gör rollen som Béline heter Carina Boberg och inte Carina Rydberg, som det felaktigt uppgavs i en tidigare version av artikeln.