Två saker med Johan Lundberg förundrar mig. För det första att han alltid är så arg, för det andra att han får så mycket medieutrymme. I sin senaste drapa (Expressen 5/11) vänder han sig upprört, jag vet inte för vilken gång i ordningen, mot nyliberaler och postmodernister, queerteoretiker och postkolonialistiska teoretiker, ”pophöger och popvänster” – you name it. Alla är dumma!
Samtidigt är hans artikel triumferande: kulturkonservatismen är minsann på frammarsch! Okej. Så vad är problemet? Varför så arg?
”Om X inte fanns skulle man vara tvungen att uppfinna honom”, lyder en sliten retorisk figur. Omdömet är egentligen mindre smickrande än det låter: vad det indikerar är ju att det X står för saknar substans i sig självt – dess existensberättigande är rent reaktivt.
Ibland undrar jag om Lundberg inte är uppfunnen på det sättet. De som behöver honom är den liberala pressen, som med Lundbergs hjälp kan framstå som lite mindre konservativ, och skapa en illusion av ett viktigt meningsutbyte (enligt logiken att om folk är arga så måste det de säger vara viktigt).
På så vis är jag tveksam till hur meningsfullt det är att bemöta Lundberg. Samtalet är så att säga utstakat på förhand; allt handlar om positioneringar och etiketter. Nils Schwartz (13/11) håller fram kulturradikalismen som alternativ, och ger därmed bara mer bränsle åt Lundbergs ressentiment. Elise Karlsson (11/11) deklarerar klarsynt att hon inte befinner sig i samma land som Lundberg – mycket längre kommer man nog inte.
Det som återstår att fundera över är hur denna högljudda nykonservatism ska tolkas. Det senaste numret av tidskriften Arena (5/08) gör ett försök att närma sig den. Ligger konservatismen i tiden? Det är svårt att motbevisa, frågan är bara vad begreppet står för.
Faktum är att jag kan känna en viss avund inför den kulturkonservativa hållningen: så skönt att, med upphöjt ointresse inför all dumhet där ute, dra sig tillbaka till sin länstol med Goethe, Dante och Seneca.
Men upphöjt ointresserad är det sista Lundberg är. Finns det ett ord som sammanfattar hans attityd så är det snarare sensationslystnad. Han vill stå på barrikaderna och slåss för – ja vad? Traditionen? Den stora konsten? Det Sköna? Som om de vore beroende av hans försvar.
Det enda han på det viset lyckas övertyga om är att den kulturkonservativa hållningen faktiskt har blivit omöjlig: den är möjlig bara som reaktion, som tom gest, som moraliserande gnäll. Det genomgående i Lundbergs alla utspel är att han inte kämpar för något, utan alltid mot något. Detta ”mot” är i själva verket radikalismens grundfigur: att negera det bestående, att göra uppror.
Konservatismens humör är med nödvändighet ett annat. Lundberg verkar inte ha fattat det. Så han kämpar ursinnigt vidare, om inte annat så för sensationen i sina egna utspel. Som kulturkonservatism är det lite tunt.
