Hösten 1870 sköt den 21-årige August Strindberg upp studierna i Uppsala en termin för att skriva en tragedi i fem akter som han kallade "Blotsven". Den skulle utspela sig på vikingatiden och handla om kristendomens möte med de nordiska hedningarna. "Kanske det största i svenska historien", skrev Strindberg till Frans Hedberg, skådespelsförfattaren på modet och dramaturg på Kungliga dramatiska teatern.

Den storvulna planen blev ordentligt kantstött under arbetets gång, och det manus som Strindberg omsider skickade in till Dramaten hade krympt ihop till enaktaren Den fredlöse, vilken dock antogs och spelades sex gånger vintern 1871. Sedan dess har pjäsen inte synts till.

Förrän nu, när Nils Poletti ger mumien nytt liv just på Dramaten i den andra av fyra korttidsrepeterade uppsättningar som han i höst regisserar under samlingsrubriken "Satans Strindberg". I ett kort introduktionstal i foajén för­bereder han åskådarna på att de kommer att få se ett stycke "nordisk supernaturalism", utan politisk vinkling, utan drift med författaren, utan humor och utan metateatrala grepp.

Jag misstänker att Poletti har haft en annan av Strindbergs ungdomspjäser i bak­huvudet när han bestämde vilket scenspråk Den fredlöse skulle tala. 2003 fick den dittills ospelade Fritänkaren (1870) äntligen sin urpremiär på Strindbergs intima teater.

I Richard Turpins regi blev uppsättningen en lika hejdlös som kärleksfull drift med den unge författarens högtravande tirader. Titelrollen spelades av en ung teaterhögskoleelev – Nils Poletti.

Så nu gör han tvärtemot och iscensätter Den fredlöse på blodigt allvar. Åtminstone skenbart, eftersom man knappast kan låta bli att dra på munnen åt den stundtals rätt styltiga dialogen. För att understryka "supernaturalismen" försiggår spelet i Markus Granqvists rustika scenrum hela tiden i halvmörker, upplyst endast av brinnande facklor på väggarna och glödande kol i den centralt placerade eldstaden.

Här ansätts den maktlystne vikingajarlen Thorfinn – Kicki Bramberg – av hustrun, dottern och fosterbrodern, blir förklarad fredlös av de nykristnade makthavarna och faller till slut död ner från långbänken. Rörd till tårar blir man knappast, eftersom supernaturalismen naturligtvis är en dubbelironi. Det vi ser är ett slags meta-metateater-teater.

Och det är roligt så länge det korta sorgespelet varar.