Gunilla Brodrej ser Marinskijteatern på Östersjöfestivalen.
Det duger inte bara att prata om musikens makt - man måste visa den. Gammal är äldst, störst är bäst. Efter en blek början med baltisk körmusik och ungdomssymfoniorkester växte Östersjöfestivalen in i sin stora kostym i går. Och det på Kungliga operan. Så här säker sång får man inte uppleva på till vardags. I kväll, när det är dags för Janaceks Fallet Makropulos, är solisterna så många som 11. I går var de bara tre. Men vilken trojka! Sergej Aleksasjkin, Kristina Kapustinskaja och Andrej Popov.
Man ska inte underskatta den trygghet som infinner sig efter en stund när man märker att sångarna inte behöver brottas med några tekniska problem. Över huvud taget. De kan bara ägna sig åt att tolka. Två av dem kan dessutom dansa. Mezzosopranen har kondis som en musikalartist. Hennes röst är vackert egaliserad och - alldeles underbar. Den höga tenoren (prinsen) är nästan vårdslöst skicklig och basen (huvudpersonen) har både varm och dramatisk karaktär.
De är dock värda ett bättre verk än Rodion Sjtjedrins Den förtrollande vandraren, som är ett slags berättat oratorium, eller en scenisk kantat där klosternovisen Ivan Fljagin som i en mardröm ser tillbaka på sitt olycksaliga liv. Operan bygger på en roman av Nikolaj Leskov vars popularitet i hemlandet bland annat beror på hans skildringar av rysk religiositet. Som en deppigare Peer Gynt drar han fjärrstyrd omkring och beskådar sina synder och kommer inte till ro förrän han har uppfyllt sin moders löfte och gått i kloster. Men innan det slits han mellan horan och madonnan enligt den gamla slitna dikotomin. Dessutom har han problem med spriten.
Men om man kan bortse från den mossiga storyn med dess klichéer och storryska folklore (den förföriska zigenerskan och de vilda tatarerna) är det fint - både musikaliskt och sceniskt. Och Rodion Sjtjedrin (på plats i Stockholm i går) är skicklig på instrumentering, vilket Valery Gergiev har kunnat finkalibrera med sin orkester även om de hade kort repetitionstid i går. Förra året fick de en Grammy för sin inspelning av verket. Skickligt använder Sjtjedrin också körens vokala palett med onomatopoetiska ord som bilder repetitiva rytmiska ljudkulisser.
Regin är koreografisk i för det drömlika tillståndet passande, slowmotion. Kören sjunger på en läktare. Några skickliga dansare ersätter den på scenen. Den stiliserade scenografin är lika enkel som genial med torr och prasslande vass som står hög, men knäcks lätt och skyddar dåligt den kämpande människan som trampar omkring på livets botten. Visst har man sett det förut, men det är vackert i sin enkelhet på två stora korslagda vita träblock. Över scenens mitt hänger ett dubbelt rep som kan förändras och gungas och åkas med, men som ändå är en obönhörlig snara. Och kanske också en livlina från Gud.
Berörd blir man inte, men mycket imponerad.
