Om nyheten stämmer är detta det viktigaste avhoppet från Syriens diktatur hittills, att republik­gardets Manaf Tlass har brutit med Bashar el-Assad. Men betydelsen är inte den man vanligen tillmäter en militär desertering.

Många tidningar har beskrivit Manaf Tlass som en omistlig officer, till och med "Syriens högsta general" (DN), tyvärr utan saklig grund. Han är bara brigadgeneral, med flera tiotal överordnade. Personliga kontakter kan förstås trumfa titeln i en maffiaregim som den syriska, men även om Tlass stod nära presidenten var han aldrig en central beslutsfattare.

Hans politiska tyngd är snarare ett arv från den skröplige fadern Mustafa Tlass, av oklara skäl nu bosatt i Paris, efter 32 år som försvarsminister under både Hafez och Bashar el-Assad. De stod ut med hans excentricitet (han prydde kontoret med Hitlers blomsterakvareller och sade sig vara sanndrömmare) i utbyte mot att han alltid lydigt smörjt händerna i syriskt blod. Under 80-talets islamistuppror satt Tlass père stundom dagarna i ända vid sitt skrivbord och undertecknade dödsdomar.

Uppgiften var främst symbolisk, genom att familjen Tlass har fungerat som sunni­muslimska kuttersmycken åt en militärregim dominerad av alawiter, den schismatiska shiagren till vilken Assad­klanen hör. Den rollen tycks de inte längre vilja eller våga spela, i ett Syrien på väg mot religiöst inbördeskrig.

Kring vissa städer på Homsslätten, däribland familjens hemort el-Rastan, är revolutionen på väg att helt urarta i alawitisk-sunnitiska vendettor. Irra in i fel kvarter och du får halsen avskuren.

Det är detta spekulationerna kring Manaf Tlass avhopp först och främst symboliserar - en snabbt växande spricka av religiöst hat som nu skär rätt genom regimen, rätt genom landet. Bashar el-Assad står rakt över avgrunden, och kommer att falla, men Syrien slits sakta itu.

FOTNOT: Aron Lund är ledarskribent på UNT.