Häromdagen meddelade en av Moderaternas liberalaste och mest frispråkiga riksdagsledamöter att han inte längre tycker att värnskattens avveckling är prioriterad före fler jobbskatteavdrag. Säga vad man vill om partihögkvarteret i finansdepartementet, men det vet hur man får fotfolket att gå åt samma håll.
Inget konstigt med det. När man får tillfälle att styra båten vill man att passagerarna ska sitta still i den. Mer anmärkningsvärt är att den stämningen har spridit sig utanför allianspartierna och långt in bland oberoende opinionsbildare, ledarskribenter och tankesmeder. De borgerliga partiernas behov att komma överens tycks ha smittat och tryckt ihop hela det borgerliga åsiktsspektrumet.
Många viktiga skillnader lades nog åt sidan i den goda ambitionen att avveckla Socialdemokraternas position som det eviga maktpartiet. Åtskilliga som brukade tänka djärva tankar, utanför den traditionella borgerliga boxen, har reducerats till alliansvänner.
De håller förstås inte alltid med regeringen, men deras idéer begränsar sig allt oftare till det politiskt möjliga. För att ta just värnskatten som exempel kan det fortfarande argumenteras mot den, men var hör man numera tal om plattskatt och alternativa skattesystem? Ramarna sätts av arbetslinjen och ansvar för statsfinanserna, och när regeringens politik kritiseras är det med hänvisning till att den strider mot dessa. När det har blåst till strid har det varit reaktivt, som med FRA-lagen. Ingen självständig riktning, inga alternativa visioner.
Förr eller senare måste en sådan period ta slut. I ett förhållande där man inte får vara sig själv är det lätt att bli bitter. Särskilt när relationen inte längre erbjuder en ljusare framtid. S-dominansen är bruten och de stora reformerna är avbockade. Då är det frestande att bryta upp, tatuera sig och skaffa Harley.
I den färska antologin
Borgerlig framtid (Timbro, red Håkan Tribell) skriver Thomas Idergard, som har lett Timbros välfärdsprogram: "När en lång natts belägring hävts och dagsljuset ställt nya frågor om organiserandet av livet i fredstid, kan det faktiskt visa sig att forna stridskamrater inte hade så mycket mer gemensamt än den nyss vunna striden."
Jag tror att det är i detta dagsljus man ska se uppståndelsen kring Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och hans återkommande angrepp på liberaler på Svenska Dagbladets ledarsida och på andra håll. Både här och där finns en längtan efter att de nedtryckta skillnaderna inom det borgerliga lägret ska framträda igen.
Det är en konservatism som ständigt muckar gräl, men är obekväm med öppen strid. Senast argumenterade han mot sexualitet i det offentliga rummet och mot Pridefestivalen. När han kritiserades (bland annat av mig) för att det innebär att just homosexuella osynliggörs skrev han om hur sårad han blev över det höga tonläget. I fyra artiklar har han sedan ägnat sig åt en meta-debatt om vem som har sagt vad, i stället för att försvara den egna ståndpunkten. Det är som om strategin är att endast markera en uppfattning, för att vidga ramen för vad man kan säga i debatten.
När Poirier Martinsson nyligen på Newsmill kritiserades för att han ansåg att homosexuella inte skulle få gifta sig svarade han att "jag aldrig sagt det eller skrivit det, eftersom jag inte tycker det". Men på Svenska Dagbladets ledarsida skrev han den 4 november 2007: "Hur förhåller jag mig då till homosexuellas rätt att gifta sig? Mitt korta svar är att de bör nekas ... [FÖR] att familjestrukturens legala stöd i praktiken skulle upphöra."
Det är en försiktig konservatism som tar sig fram där det är möjligt och osentimentalt överger svårt skadade gamla hjärtefrågor vid vägrenen.
Det paradoxala är att Poirier Martinsson samtidigt gör anspråk på att uttolka den enda sanna borgerliga läran. I artikeln om Pride hävdade han att hans uppfattning var den enda tänkbara för borgerliga. I tidigare artiklar har han förklarat att jag är en "vänsterman", ja, i själva verket "högerns huvudfiende", på grund av min utpräglade liberalism. Den här borgerligheten är tydligen inte stor nog för oss båda.
Thomas Idergard är ute i samma ärende. I ovan nämnda text argumenterar han för att nyliberaler och socialliberaler inte hör hemma i borgerligheten.
Även om han gör utfall mot abort, eutanasi, narkotikalegalisering och surrogatmödraskap är det inte sakfrågorna som provocerar honom, det är attityden. Nyliberalers principiella vilja att trycka tillbaka statligt tvång tolkar han som en besatthet vid politik som påminner om marxismens.
Som politisk filosofi är texten lätt komisk. Målet för Idergards kritik är en lika populär som oseriös karikatyr av liberaler som pubertala atomister som anser att "normer och värden inte behövs" och att allt som är tillåtet "inte bara ska tolereras utan också gillas av andra".
Som trendmätare är texten emellertid högintressant. De båda konservativas utfall mot liberalismen tyder på att forna stridskamrater kan komma att gå skilda vägar. Från liberal horisont är det alls inte en oaptitlig tanke. Som den katolske liberalen Lord Acton påpekade kan det vara farligt för frihetens vänner att segra genom allianser med grupper som har helt andra syften, då det kan misskreditera kampen och ge motståndarna berättigade skäl att göra motstånd.
I många viktiga framtidsfrågor, som integration, integritet, bioteknik och rätten till vår kropp, kan de konservativa än en gång bli liberalismens motståndare. Då finns det andra potentiella allierade bland frihetliga som dragit sig för att dela tält med konservativa och kristdemokrater.
Frågan är om borgerligheten som idé-gemenskap överlever en sådan brytning. "Borgerlig" kan förstås användas som begrepp för dem som sympatiserar med icke-socialistiska partier, men då är det röstmönster snarare än idéer som samlar, och vem är förresten för socialism numera?
Eller så kanske Idergard och Poirier Martinsson lyckas göra begreppet synonymt med deras konservatism, vilket gör att det vinner lika mycket i precision som det förlorar i sympati.
Det mest tankeväckande med antologin
Borgerlig framtid är att alla intelligenta försök att tala om vad borgerlighet är landar i att det likt pornografi är svårt att definiera, men man känner igen det när man ser det.
Men vad händer när allt fler inte alls känner igen det?
Johan Norberg
kulturen@expressen.se
Johan Norberg är författare och debattör. Hans senaste bok
Fragment och argument 1990-2010 kom ut i fjol.
