– Det är skönt att allt är sig likt här hemma, sa Johan Persson sedan Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski manat honom och Martin Schibbye att summera gårdagens debatt på Kulturhuset i Stockholm.

Den som såg debatten, på plats eller via den stream som stod till buds för alla oss som inte rymdes, vet att det var en både försiktig och underfundig kommentar. För knappt hade en hunnit glädjas åt att rasistiska utspel faktiskt fått konsekvenser - SVT-veteranen Bosse Hansson portades säsongen ut från AIK:s pressläktare efter att hans ras-biologiska och rasistiska idéer om "svartingar" och hur de alla spelar fotboll på samma (underförstått dåliga) sätt först läckt ut i Sveriges Radios webbsändning och sedan utvecklats enligt konstens alla vansinniga regler i snart sagt alla uppkomliga media-kanaler - innan panelen tog sig an Tintin, Lilla Hjärtat och Lars Vilks rondellhundar.

Huruvida det faktum, som Per Wirtén var den enda att påpeka och opponera sig emot, att PK slängde ihop rasistiskt stereotypa figurer som Lilla Hjärtat med Lars Vilks under samma yttrandefrihetsrubrik eller att de gjorde det utan en enda afrosvensk eller troende muslim i panelen var värst ska låtas vara osagt.

Folk drog det så klart, och spektakulärt blev det.

Sakine Madon kallade Stina Wirséns pickanninny/blackface-figur Lilla Hjärtat för "gullig", Marianne Lindberg De Geer undrade varför "vi inte får tala om islam?", Stina Dabrowski hävdade att en deltagare med "rätt hudfärg" hoppat av på grund av debattrubriken. Lars Vilks gnällde över att ingen vill visa hans konst.

Om någon blev klokare? Tja, om inte annat stod det klart hur långt vägen till ett inkluderande och fritt samhälle faktiskt är.