Peter Cornell ser ett dubbelmonument över Marcel Duchamp och Ulf Linde på Konstakademien.
Konstakademien har öppnat portarna till ett dubbelmonument över Marcel Duchamp och Ulf Linde. Scenografin i den första salen gav mig en känsla av något egyptiskt och evigt. Är det inte lite väl tidigt för de båda?
Ulf Linde är en av de internationellt mest renommerade och snillrika uttolkarna av Duchamp, tillsammans med namn som Schwarz, de Duve, Paz, Lebel och Jean Clair. Han är också den vi har att tacka för Moderna museets förnämliga Duchampsamling. För allt detta bör han hyllas!
Man kan nysta i vilken tråd som helst i Duchamps verk och fiska upp de mest förbryllande fynd och samband. Duchamp menade ju att också betraktaren skapar konstverket och han har verkligen lyckats generera ett oändligt spektrum av skarpsinniga tolkningar; de kan bottna i institutionskritik, alkemi, psykoanalys, teologi, nyplatonism, erotism, lingvistik och den fjärde dimensionens skuggor. Linde har tidigare prövat de flesta och på så sätt demonstrerat mångtydigheten i Duchamps verk. Jag hade gärna sett att det materialet fått lite större utrymme.
Nu är större delen av utställningen på Konstakademien i stället uppbyggd kring en entydighet, nämligen Lindes senaste upptäckt att hela Duchamps verk baseras på ett specifikt, geometriskt talförhållande: det börjar med den lilla målningen Kaffekvarnen från 1911 och slutar med en modell av det gåtfulla assemblaget Givna som Duchamp arbetade på i hemlighet mellan 1946 och 1966. Det är utan tvivel ett uppseendeväckande fynd!
Ulf Linde har under flera år tänkt, mätt och räknat och närmat sig Duchamps verk som en ekvation som går att lösa om man bara hittar koden. Tidigare sökte Linde nyckeln till Piero della Francesca i det gyllene snittet. Den gudomliga geometrin erbjuder en solid grund, den är klassicismens bas med en orubblig och slutgiltig auktoritet som gör anspråk på att stå över tiden.
Men riskerar inte Linde att göra dadaisten Duchamp till en maskerad klassicist med sin geometriska formel? I så fall närmar han sig sin motståndare Rabbe Enckells position i den stora konststriden "Är allting konst?" från 1963, då Linde pläderade för en anarkistisk relativism och obegränsad tolkningsfrihet. Eller kanske är det just en sådan frihet han tar sig även nu: den geometriska koden är trots allt bara ytterligare en tolkning bland många andra och inte - som denna utställning kan ge sken av - det sista ordet. Det är alltid frestande att numerologiskt söka dechiffrera hermetiker (nyligen försökte den franske filosofen Meillassoux bevisa att talet sju är den hemliga matrisen bakom Mallarmés dikt "Ett tärningskast kan inte upphäva slumpen").
Men vad trist det är med en ekvation, löst en gång för alla! Så mycket roligare är den lek utan slut som Strindberg en gång förordade i en text om slumpen i konsten. Han skydde slutgiltig tolkning och visshet: "Allt är sagt! Inte mer att se! Nöjet är borta!"
För just det måste väl vara Duchamps avsikt; att njuta av de många fantasifulla och vilda tolkningar hans verk alstrar och kommer att alstra: då bli alla - däribland Lindes geometriska kod - en del av Duchamps eget, ständigt expanderande verk.
Och då frågar jag mig om inte en mindre magistral inramning varit mer kongenial; ett stråk av ironi eller, för att låna titeln till ett av Duchamps verk, "With my toungue in my cheek."
