Ekman och Tarschys i Paco Rabanne. Foto: Carl Johan De Geer
Ekman och Tarschys i Paco Rabanne. Foto: Carl Johan De Geer

De Geertecken

Publicerad

60-talsmodellerna spelade rollen som våldgäster i den döende modeindustrin. Salka Hallström Bornold går runt i Carl Johan de Geers svartvita fotosaga.

Jag minns alla mina modeutställningar och hur de brukade tråka ut mig. Intill existentiell vånda, nästan. Hur hamnade jag här, bland gamla kläder på podier? Och vad vill de mig?

Pierre Cardin, 1967.Foto: Carl Johan De Geer
Modeutställningen som genre lider av ett inbyggt felslut. Mode inbegriper kläder, alltså är mode kläder. Så kläder hängs på dockor och dockorna ställs på podier. Lika obeskrivligt varje gång.

Mode, som amerikanska sociologen Yuniya Kawamura beskriver det i utmärkta "Fashion-ology" (2004), är en idé som manifesterar sig i fysiska objekt. Ett plagg blir inte mode ur tomma intet, lika lite som en bunt papper blir litteratur av sig självt. Det destilleras till mode, en sociokulturell överenskommelse som prövas och legitimeras i ett system där Paris fortfarande är det kosmiska navet. "Ett plagg", skriver Kawamura, "finns i varje samhälle och kultur där kläder bärs medan mode måste konstrueras institutionellt och spridas kulturellt."

 

Ett elitistiskt värdesystem, Made in Paris, där materia konverteras till kulturellt kapital. Berättelsen om hur maskineriet sattes ur spel på det revolutionära 60-talet, om den åldrande Coco Chanel som tynade bort i sin svit på Ritz och hippieskäggen som stormade haute couture-bastiljen, är modehistoriens kanske mest urvattnade kapitel. Inget man väntar sig en braskande fräsch vinkel på. Carl Johan De Geers nya, intagande utställning - och bok, utgiven på Orosdi-Back - på högborgerliga Waldemarsudde är ändå ett avsteg från de obligatoriska utsagorna.

Ur ett 46 år gammalt DN-reportage som ska ha legat och skräpat i en pärm märkt "tråkiga jobb" har konstnären vaskat fram en mänskligare gestaltning av paradigmskiftet, om ett politiskt forskningsprojekt som svartvit fotosaga. Här begår 1967 års grandiosa hipsterpar De Geer och Marie-Louise Ekman, med vännerna Rebecka Tarschys och Gunila Axén, en kårhusockupation à la mode. Gladmönstrade proggare i närkamp med Sartres gråmelerade Paris: de våldgästar modehusen i en pittoreskt trasig bil, kråmar sig på gatorna bland folket, äter steak frites på La Coupole.

 

Tesen var att de turistade i en döende industri, att pöbelmodet/masskonfektionen skulle vinna över borgarbrackorna/elitmodet.

Vi hade fel, säger De Geer i en finurlig monologfilm där Stanley Kubrick, 60-talets ridiga könsroller och Paco Rabannes rymdbrynjor sammanfogas i en enda, elliptisk kedja.

Sant, delvis. Sant är också att det humoristiska modefotot är mindre daterat än kläderna, inklusive Schreiber & Hollingtons svidande trendiga herrpyjamas. Det dokumentära, intima maneret blev inte en vogue förrän långt senare.

Nina Ricci, 1967.Foto: Carl Johan De Geer
Åter till dockorna. Eftersom de är med, som fotnot till det större dramat om kvinnoroller på kollisionskurs. Mah-Jongs plyschmjuka quinna i ena änden, Chanels stela tantskal i den andra. "Notera den asymmetriska knäppningen med passpoalknapphål", uppmanar faktatexten myndigt. "Notera den udda skärningen på oket".

Jag noterar att det krävs mer än en samling arkivplagg för att lyfta ett ofta skildrat skeende ur klichéerna. En udda berättare som De Geer, till exempel.

Salka Hallström Bornold
Salka Hallström Bornold
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag