Bonnierkoncernens nya kontrakt berövar författarna upphovsrätten.
Isobel Hadley-Kamptz förklarar varför hon inte vill skriva under.
"Hjälp” sa jag trött och mer än en liten aning förfärat. Vi stod några stycken i augusti och pratade efter bokförlagen Atlas och Natur & Kulturs gemensamma seminarium om bokbranschens framtid. Sällan har jag känt tydligare att jag verkar i en gryende och en döende bransch samtidigt.
Alla verkade eniga, även i rapporteringen efteråt. Att döma av den aggressivt defensiva stämningen på tillställningen är frågan snarare om bokbranschen alls har en framtid än om hur den i så fall ser ut.
Det är i och för sig ingen ny insikt. Under det senaste halvårets alltmer intensiva diskussion om nya medie- och kulturformer har bokvärlden, förlag och i viss utsträckning författare, positionerat sig som bakåtsträvandets främsta härförare. Det var ett svenskt bokförlag, och inte Hollywood eller Big music, som i våras hängde på låset för att utnyttja Ipred, denna vår senaste privatisering av rättssystemet.
Förläggarföreningen hostade upp multum i Almedalen i somras för att sprida de mest banala fientligheter mot internet och mot en friare kulturspridning, inklusive en debatt där lobbyisten Henrik Pontén fejkagerade som ”expert” och ett föredrag där den statligt avlönade Dick Harrison var skorrande uppbragt över att hans studenter inte ville betala extra för att ta del av utbildningsmaterial han sammanställt på sin statligt betalda arbetstid.
Författarna vill desperat hålla fast vid den romantiska, och i den längre historien rätt aparta, idén om det enskilda geniet som skapar ur intet och som därför har en moralisk rättighet till sitt verk. En rätt som sägs trumfa den rätt alla människor har till vårt gemensamma kulturarv, för att njuta av den och för att ur den skatten skapa ny kultur. Det är ledsamt, men ändå kanske förståeligt.
De stora förlagen däremot är mest ute efter att tjäna så mycket pengar så möjligt, utan att ändra sina affärsmodeller. Jag hårdrar här, det är medvetet. Tyvärr är inte överdriften lika stor som jag skulle önska.
För parallellt med den här debatten har jag fört en alldeles privat diskussion som författare med mitt bokförlag, Wahlström & Widstrand.
Tidigt i våras lämnade jag nämligen in ett förstamanus till min förläggare på min nya roman. Av olika anledningar dröjde det långt in i preutgivningsmaskineriet innan jag ens fick ett kontraktsförslag. Jag orkade inte bråka, eftersom jag ändå inte akut behövde förskottspengarna.
När jag väl fick kontraktet i handen var jag mycket tacksam över just det. Annars hade jag kanske skrivit under av pur finansiell desperation.
I det beryktade tillstånd som kan kallas förr i världen, exempelvis när jag gav ut min debutbok för drygt två år sen, skrev man kontrakt som var bindande för båda parter. Förlaget fick ensamrätt om att ge ut boken men var också bundet att faktiskt göra det. Bonniers, för det är likadana nya kontrakt inom hela koncernen, ville nu i stället både äta kakan och bakbinda kakbakaren.
De vill ha rätten att ge ut boken, i alla tänkbara format, pocket, ljudbok et cetera men utan motsvarande skyldighet att faktiskt göra det. Om de alltså inte skulle känna för att göra en pocket så småningom måste författaren i stället hitta ett annat förlag som är berett att köpa pocketrätten av Bonniers. Pengar som författaren såklart inte får någon del av.
Lägg till detta hanteringen av den digitala marknaden, där Bonniers ville köpa rätten till alla upptänkliga, nu och i framtiden existerande, digitala format för evig tid. För denna digitala livegenskap vill de betala 11 procent av nettointäkten.
Som författarförbundet redan gjort kan detta jämföras med de 63 procent av intäkterna som Google Books lovar författare, eller varför inte bara med de 24 procent som är standard för vanliga böcker. Så småningom backade Bonniers från det livslånga till, i internetvärlden obetydligt kortare, sju år.
Men syftet går inte att bortse från. De vill, i strid med all svensk upphovsrättstradition, ta ifrån författaren rätten att själv bestämma över sitt verk och bakvägen införa producenträttigheter för litteratur, något som redan finns för skiv- och filmbolag.
För att ta ett konkret exempel så skrev jag min förra roman delvis på och med hjälp av min blogg. Om jag skrivit under ett liknande kontrakt då hade Bonniers plötsligt ägt rättigheterna till bloggen också. Hela den möjliga användningen av internet blir på förlagets villkor, så fort det finns ett tecknat kontrakt måste författaren be om lov också för sin kreativa process.
Skälen till de nya kontrakten är enkla. Vi vet att också litteraturen är på väg in i det digitala. Läsplattor, print-on-demand och andra ännu inte kända publiceringsformer kommer att revolutionera bokmarknaden och förlagsvärlden står i strålkastarskenet, orörlig av fasa och förvirring. Det enda de stora förlagen kan komma på är att försöka föra över risken på författarna och säkra stålarna till sig själva.
Här spricker ohjälpligt den korporativistiska illusionen att författare och förlag skulle ha samma intressen. Den bilden vill ju upphovsrättsindustrin gärna hålla fast vid, eftersom enskilda konstnärer är bättre omslagsflickor för vilken politisk linje som helst än skivbolagsdirektörer eller bokbaroner.
Men det var talande att ingen på det där seminariet i augusti sade något om författares möjligheter att nå ut, endast om förlagens möjligheter att tjäna pengar. För författare och konstnärer är ju den nya världen full av möjligheter snarare än faror. Världens hela bibliotek i fickan, världens alla läsare precis bortom fingrarna.
Den tanken är, med alla potentiella inblandade hot och svårigheter, så glimrande i sin lockelse att jag knappt står ut med att finnas i ett sammanhang där det reaktionärt och kortsiktigt kommersiella är så dominerande. Detta, nästan mer än det förolämpande i att ses som blott en intäktskälla, är anledningen till att jag ändå inte tänker skriva under. Tack men nej, tack.
Och det är faktiskt inte jag, det är ni.
