Nils Schwartz förundras över komplexiteten i Umberto Ecos roman om Sion vises protokoll.
Det är smått obegripligt att Umberto Eco hamnar i toppen på försäljningslistorna varje gång han ger ut en ny roman. Att den då 48-årige semiotikprofessorn från Milano gjorde internationell succé med Rosens namn 1980 - en berättelse om ett 1300-talskloster - kan väl främst tillskrivas dess detektivgåta. Men för att komma fram till gåtans lösning måste läsaren ta sig igenom hundratals sidor lärda utläggningar i teologi, filosofi och filologi.
De fem romaner som Eco med jämna mellanrum gett ut sedan dess har inte ens en spännande kriminalgåta som lockmedel. Intrigerna vecklar in sig i sig själva, där de snirklar sig fram genom snårskogar av mer eller mindre kuriöst vetande.
Kanske är det helt enkelt så att Eco delar sitt intresse för ockultism och konspirationer med sina läsare, även om han snarare är ute efter att genomlysa dunklet än att svepas in i det.
Hans senaste roman Begravningsplatsen i Prag kom ut i fjol och har redan sålt i några hundratusen exemplar i hemlandet samt är under översättning till 35 språk. Eco föreställer sig här hur den ökända antisemitiska skriften Sions vises protokoll kan tänkas ha kommit till. Eftersom han gör den anonyma textens upphovsman till romanens berättare, har han av några kritiker beskyllts för att gå antisemitismens ärenden - inte för att Eco själv skulle vara antisemit, utan därför att hans läsare kan förledas att ta berättaren på orden. Frågan är nog snarare om de orkar ta sig igenom boken.
Det vi möter här är ett formligt gråsuggemyller av konspiratoriska fanatiker som gömde sig under stenarna när den positivistiska vetenskapen, det nationella enandet och den socialistiska rörelsen bröt väg genom 1800-talet.
Författaren till Sions vises protokoll får visserligen ett namn. Han heter Simone Simonini, en italiensk jurist, som efter att spelat dubbelroller under kampen för Italiens enande, emigrerar till Paris där han försörjer sig som dokumentförfalskare.
Men Simonini är likväl fiktiv, en av få i romanen. Här passerar i övrigt ett otal historiska personer revy, alla invecklade i olika intriganta nätverk som delvis trasslar in sig i varandra, och för vilka antingen jesuiter eller frimurare eller judar eller alla på en gång samarbetar med Satan själv för att tillvälla sig världsherraväldet.
Eco vill visa att det egentligen är oväsentligt vem som har skrivit Sions vises protokoll - en föregiven uppteckning av ett antal rabbiners samtal på den judiska begravningsplatsen i Prag. Den famösa skriften växer fram ur själva tidsandan eller snarare tidsandans skuggsida, där politiska och religiösa reaktionärer söker syndabockar för tidernas och sedernas fördärv.
Eco närmade sig de här kretsarna redan i Foucaults pendel 1988. Det han inte kan i ämnet är inte värt att veta, men det gäller också rätt mycket av det han kan. Hade han sovrat i sina kopiösa kunskaper, skulle han ha skrivit bättre romaner. Det stora mysteriet är hans publika popularitet. Jag vill nog helst inte veta svaret på den gåtan. Vill Eco?
