När eller var går skammens gräns? Finns det ens en sådan? Eller är det så att vi alla med förenade krafter gemensamt flyttar denna gräns framåt, till nästa dag, och nästa?!
Hur har du själv firat julen de senaste 8 åren?
Julen är påminnelse. Om Gud och Jesus. Men också om barndom och traditioner. Det är slitstarka band. Familjära. Tålmodiga. När vi lyckas sno åt oss en kvart för oss själva känner vi spriten eller lugnet landa mjukt inuti oss, som en bön. Vi står under stjärnorna och med Tranströmers fantastiska bildspråk hör vi stjärnbilderna sparka i sina spiltor.
Alla äger dock inte rätten till sitt eget liv. Dawit Isaak har med undantag för två dagar suttit fängslad i Eritrea sedan september 2001. Det är sju år av svensk ignorans. Det är väldigt nära skammens gräns. Eller borde vara. Hur rättfärdigar Sverige sin brist på handlande i den här frågan? Finns det någon ansvarig där ute i julmyset som har en stund över? Finns det någon som har makten i det här landet som kan vada sig igenom julpapperet och förklara för oss vad som händer, varför det inte händer, och hur ni legitimerar ert icke- handlande?
Varje medborgare i ett land är helt unik. Varje medborgare är en ambassadör för sitt land, överallt på jorden. En sådan ambassadör är Dawit Isaak. Han är också (och framför allt) trebarnsfar, bror, man, vän och kollega.
Han sitter i en cell på tre kvadratmeter. Han lever. Är han död för Sverige? Vi tror inte det. Vi tror att också de styrande med makt i det här landet anar att skammens gräns är nära, att den rör sig närmare oss med isande, skräckfylld hastighet.
Vi kräver att Sverige med all den kraft och energi som ett anständigt land är mäktig att uppbringa ställer Eritrea till svars för den inhumana och fullständigt rättsvidriga fängslingen av svensken Dawit Isaak.
Tre barn vill ha sin pappa tillbaka. En man saknar sin bror. Vi andra skrivande människor vill ha hem en kollega.
En svensk tiger. En svensk håller käften. En svensk knyter sin näve i fickan och hoppas att det onda går över. Men likgiltighet är också ett ställningstagande. Nu har vi ett val. Att faktiskt göra något och få hem Dawit Isaak till Sverige eller bara ge efter för slätstrukenhet och apati.
På besök i Italien kan vi briljera över hur väl fungerande vårt land är. Vi hotar inte våra författare till döden, som italienarna gjort med Roberto Saviano. Nej. Men vi vänder ryggen åt våra egna fängslade medborgare och vi gör det dessutom gång på gång, år efter år.
Vi bär hem våra julklappar. Vi samlar ihop varandra inför julen. Brasan brinner. Ljusen är tända. Jag är trygg. Du är säkert lika trygg. Vi har inte ens märkt hur tyst och smidigt vi tog oss över ännu en gräns.
MARCUS BIRRO
författare.
TINA AHLIN
musiker.
FREDRIC ASKERUP
journalist.
SIMON BANK
journalist.
GUNNAR BERGDAHL
kulturchef Helsingsborgs Dagblad.
PETER BIRRO
dramatiker.
MAGNUS CARLSON
musiker.
WILLE CRAFOORD
musiker.
FREDRIK EKELUND
författare.
BOB HANSSON
poet.
STEFAN HOLM
höjdhoppare.
JOHAN JOHANSSON
musiker.
ANNA LINDMAN BARSK
programledare SVT.
VIVECA LÄRN
författare.
INGRID NORRMAN
kulturredaktör GT.
BELINDA OLSSON
journalist och författare.
FEDERICO RODRIGUEZ MORENA
chefredaktör Gringo.
HENRIK RYDSTRÖM
fotbollsspelare Kalmar FF.
RONNIE SANDAHL
journalist och författare.
CHRISTER SANDBERG
chefredaktör Folkbladet.
MATS SÖDERLUND
poet och ordförande i Sveriges Författarförbund.
HENRIK YSTéN
chefredaktör fotbollstidningen Offside.
PANGE ÖBERG
diversearbetare, konsertarrangör.
kulturen@expressen.se
