Malte Persson sörjer en viktig och rolig amerikansk författare som ingen ännu har vågat sig på att översätta till svenska.
Helgens sorgligaste nyhet: att den amerikanske författaren David Foster Wallace begått självmord, 46 år gammal, i Kalifornien. Wallace var den mest nyskapande amerikanske författaren efter Pynchon och överhuvudtaget kanske vår samtids mest intelligenta prosaist. Han var hypersensibel på samma sätt som en Henry James eller Proust, men i en tid där en sådan sensibilitet tar sig helt andra och ofta mer svårsmälta uttryck.
Man kan säga att Wallace skrev psykologisk (och ibland psykotisk) realism för en värld där ingen är psykologisk oskuld, en värld av kompulsivt självdiagnosticerande, där folk å ena sidan indoktrineras av doktor Phil och å andra sidan googlar diagnoskritierier på nätet innan de beger sig till psykmottagningen eller självhjälpsgruppen.
I viss mån var Wallace för intelligent för sina böckers bästa: inte alla uppskattar hans enorma ordförråd, hans förkärlek för fotnoter, förkortningar och parenteser, och hans frekventa bruk av matematik, sociologi och annan fackkunskap. Men även i de fall exempelvis hans många formexperimenterande noveller bäst rubriceras som ”intressanta misslyckanden” (ganska ofta) tillförde de i sina skildringar av vår nutid något till litteraturen som ingen annan tillförde. Vilket faktiskt inte kan sägas om många författare.
Som ung var Wallace lovande tennisspelare; han avbröt senare doktorsstudier i filosofi vid Harvard. Hans största verk, den enorma och enormt roliga romanen Infinite Jest (1996) utspelar sig dels på en elittennisskola, dels på ett beroendehem. Dess centrala tema är just beroende: av alkohol, narkotika och – framför allt – TV-underhållning. Både tennis och USA:s förhållande till TV har han också skrivit briljanta essäer om, och essäerna – samlade i böcker som A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again (1997) – är kanske den mest lättillgängliga ingångspunkten till författarskapet.
Wallace var alltså en rolig författare. I skuggan av hans död påminns man dock om att både självmord och depressioner är återkommande teman i hans böcker.
Ingen har vågat sig på att översätta någon av Wallaces viktigare böcker till svenska. Men indirekt är han närvarande även i vår litteratur genom att somliga böcker av yngre svenska författare knappast kunnat skrivas utan påverkan från hans prosa.