I söndags eftermiddag bänkade sig en tapper skara individer i Citykyrkan, en pingstkyrka i Stockholm. De höll ett möte för Israel, med anledning av det pågående kriget i Gaza. Bland dem fanns Dilsa Demirbag-Sten.
Tillsammans med Fredrik Malm, Gunnar Hökmark, Siewert Öholm och andra figurer ur den svenska borgerligheten – alla mycket välklädda, eleganta – deltog hon i kyrkomötet för den stat som håller en och en halv miljon människor inspärrade i Gazaremsan och lemlästar dem med sina bomber, bränner deras hud med vit fosfor, bombar fullpackade flyktingförläggningar, bombarderar FN:s matkonvojer, prickskjuter på ambulansförare, stänger in hela familjer i hus för att sedan spränga dem i luften, utplånar syskonskara efter syskonskara och förvandlar världens största fångläger till ett ruinlandskap där bäckar av blod rinner under husen.
Var och en har sitt eget ansvar för historien.
I tisdagens Expressen skriver Dilsa Demirbag-Sten att ingen ”som vill kalla sig demokrat” kan ”acceptera de tongångar som allt mer högljutt gör sig hörda i den svenska offentligheten.”
Hon pekar ut bland annat mig. Jag skulle ha uppmanat människor att ”stödja Irans teokrati”. Det är bara vad man kunde vänta sig: ”För oss som är bekanta med Malm kommer detta inte som en överraskning; han har ett långt och passionerat förhållande till världens diktaturer.”
Det senare är inte bara en grov anklagelse, som har till syfte att frita Israels anhängare från skuld. Det är också ett enkelt och tydligt sakpåstående. Därmed har det fördelen att kunna testas empiriskt.
Jag begär av Dilsa Demirbag-Sten att hon anför en enda diktatur i världen som jag uttryckt stöd för i ord eller handling.
Har jag kanske manat till stöd för Irans teokrati? Jag har påpekat detta tidigare – jag gissar att Demirbag-Sten själv någonstans är medveten om det – men det behöver tydligen upprepas.
2004 reste jag och min partner Shora Esmailian till Iran för en längre reportageresa. Vi besökte aktivister i den underjordiska arbetarrörelsen, i kvinnogrupper och feministiska tidskrifter, i reformistmiljöer och kurdiska organisationer. Mötena utmynnade först i artikelsamlingen
Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot, utgiven på Federativs förlag, och i
Iran on the brink – Rising workers and threats of war, utgiven på Pluto Books och University of Michigan Press år 2007: den första monografin på engelska om Irans moderna arbetarrörelse.
Under denna tid reste vi runt i Sverige och Storbritannien och talade om situationen i Iran. Vi agiterade för stöd till de fackföreningar som utkämpade hårda strider mot miljonärsmullorna, höll kontakt med dissidenter såväl i som utanför Iran och, tror vi, spelade en viss roll i mobiliseringen av en solidarisk opinion inom arbetarrörelsen i väst.
Sedan dess är det omöjligt för oss att åka till den islamiska republiken. Vi kan inte besöka familj, släkt och vänner, eftersom Shora löper en överhängande risk att hamna i Evinfängelset.
Så långt och passionerat är mitt förhållande till denna diktatur.
Vad var det då jag skrev på Newsmill? Jag förde ett resonemang om nödvändigheten av att stödja det palestinska motståndet mot ockupationen i allmänhet och, i synnerhet, mot folkmordspolitiken i Gaza. En del av detta motstånd, Hamas, mottar små mängder av vapen och pengar från Iran. Jag ställde frågan om detta faktum – utifrån premissen att Iran är en reaktionär och repressiv regim – gör det omöjligt att stödja motståndet. Jag kom fram till att så inte är fallet.
Min analogi var Bosnien: den bosniska centralregering som belägrades och isolerades under kriget 1992-1995 mottog små mängder av vapen och pengar från Iran. Den hade rätten på sin sida likafullt, liksom de befrielserörelser som en gång i tiden beväpnades och finansierades av Sovjetunionen – också det en förtryckarregim hemmavid – och samma rätt tillkommer i dag palestiniernas motstånd.
Detta resonemang kallar Demirbag-Sten för ”stöd till Irans teokrati”. Man undrar: är hon illitterat, kretin eller bara lögnare?
För mig som identifierar mig med den revolutionära, frihetliga marxismens traditioner är det självklart att vara emot diktaturer – och lika självklart att stödja koloniserade, fördrivna, blödande folks befrielsekamp. Framför den israeliska arméns stridsvagnar är en marxist palestinsk motståndsaktivist, framför Pasdarans batonger är han eller hon iransk demokratiaktivist.
Kampen för frihet och jämlikhet ser olika ut på konkreta platser. Detta förstår inte Dilsa Demirbag-Sten. Och inte heller, vilket smärtar mig mer, den hittills så kloke Mohamed Omar.
Om jag läser hans artikel i
Expressen (9/1) rätt tar han nu ställning inte bara för palestiniernas motståndskamp, utan också för den islamiska republiken som samhällssystem.
Jag önskar att även Mohamed Omar fick chansen att resa till Iran och träffa de människor som kastas i Evin enbart för att de krävt sin rätt att bilda fackföreningar. I samtal med oss har de jämfört sina öden – regimens soldater har brutit sig in i deras hem, misshandlat deras familjer, fört bort dem till tortyr – med det som drabbar palestinierna.
Jag önskar att han fick möta de kurdiska daglönearbetare som sliter i sitt anletes svett på tegelbruken medan Khomeinis arvtagare vältrar sig i lyx, de kvinnor som stoppas på gatan och beordras att dra fram sjalen över luggen samtidigt som prostitutionen sväller på mullornas bordeller, de kurder och araber som straffas med övervåldet från en till tänderna beväpnad statsmakt när de höjer sina röster i Kurdistan och Khuzestan.
Det gäller, i Mellanösterns veckade landskap, att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Man kan vara emot sionism, imperialism och islamistisk diktatur. Man kan stödja frihetskampen i Palestina och i Iran. För den palestinska vänster som – det kan jag försäkra både Omar och Demirbag-Sten – i högsta grad lever är det lika naturligt att liera sig taktiskt med Hamas i Gaza som det är att solidarisera sig med de sociala rörelserna inne i Iran.
Men i en sak har Mohamed Omar rätt. Huvuduppgiften i Mellanöstern i allmänhet och Palestina i synnerhet är att besegra ockupationsmakten. Den kraft som mer än något annat står i vägen för en demokratisk utveckling i regionen – ja, för all utveckling över huvud taget, all normal mänsklig tillvaro – är den stenkross som just nu verkar i Gaza och som smular sönder både oskyldiga barn och politiska visioner. Varje sann demokrat måste först av allt önska sig dess snabba och slutgiltiga nederlag.
Vissa väljer i stället att rida på den med jubel.
Andreas Malm
kulturen@expressen.se
Andreas Malm är journalist och författare.
