Alla konstarter avundas dansen. Det är den mest elementära konsten: en människas kropp i rörelse. Vem vill inte måla eller skriva eller tänka som en dansande? Nietzsche skrev att en dag utan att dansa var en förlorad dag.
De stora moderna dansarna inspirerar och dyrkas av sin samtids konstnärer och författare: Isadora Duncan av Rodin och Matisse, Mary Wigman av Nolde och Kirchner, Loï Fuller av Mallarmé, Joséphine Baker av Calder och dadaisterna, Martha Graham av Noguchi, Merce Cunningham av Rauschenberg och Cage, och Pina Bausch av Lena Cronqvist - vilket nystan att reda ut!
Det görs nu för första gången i en magnifik utställning på Centre Pompidou i Paris med titeln
Danser sa vie, Isadora Duncans credo. Tidningen Libération beskriver den med rätta som "en av Centre Pompidous stora stunder".
Man har snitslat tre spår genom dansen och konsten från 1900 till i dag: dansen som subjektivt självuttryck; dansen som abstraktion; dansen som performance - tre spår som naturligtvis då och då korsar varandra.
"Ring, klocka, ring". Jan Malmsjö på Skansen nyårsafton 2009. Foto: Roger Vikström
Precis som den moderna konsten gjorde myteri mot akademiernas regelsystem så befriade den moderna dansen kroppen från korsetter, tåspetsskor och hela den klassiska balettens grammatik. Isadora Duncan var pionjären, barfota, gärna i naturen, med löst sittande grekisk tunika. Vi får se en kort, unik filmsekvens där hon dansar fylld av en till synes naturlig och spontan glädje.
Kanske var det hennes ivriga läsning av Nietzsche som förlöste hennes livsbejakelse. Duncan ville aldrig låta sig filmas, inte heller Loï Fuller, en annan amerikansk pionjär - ändå visar utställningen Fuller i rörlig bild, snurrande som en dervisch med stora, svepande illuminerade tygsjalar som döljer kroppen.
Fullers cirklar och serpentiner går igen i den geometriska abstraktionen vid Bauhaus, både hos Kandinsky och i Oskar Schlemmers Triadiska balett. Den abstrakta dansen distanserar sig från kropp och svett och sex och närmar sig i stället ett slags teckenskrift; Mallarmé beskrev Fullers translika flöde just som en "kroppslig skrift". Den lever sedan vidare i minimalismen - det är långt bort från dansen som självuttryck och den tyska expressionisten Mary Wigmans
Hexentanz, kroppslig, sexuell, demonisk.
Wigman hade på 1910-talet gått i lära hos Rudolf von Laban i den sällsamma, hippieliknande koloni i Schweiz som kallades Monte Verità och som samlade hela gräddan av det europeiska avantgardet, alltifrån ockultister, nudister och dadaister. Laban predikade en extatisk och harmonisk utlevelse i det fria (men vände sig senare till abstraktionen där dansaren skrevs in i en av Platons geometriska kroppar).
I sin fascination för både en kroppskultur och de dunkla drifterna i människan, för både Apollon och Dionysos, förleddes Wigman och Laban till ett kort samarbete med nazisternas massteater.
Wigmans häxdans återspeglas på utställningen i en performance av koreografen Jan Fabre; en dionysisk, orgiastisk och milt sagt utmanande dans av en helt naken kvinnlig solodansare insmord i glänsande olja - den väckte en del rabalder vid premiären 2004. Fabre inspirerades av Yves Kleins legendariska
Antropométrie från 1960 då nakna modeller bestrukna med Kleins patenterade blå färg tryckte och gned sig mot stora målardukar inför publik; vi får se filmen från denna legendariska performance.
Här ingår måleri och dans inte bara i en dialog utan en ren symbios, som i filmen från Pollocks dansande
drip paintings.
Danser sa vie lägger den pusselbit som har fattats: sammanställning av dans, skulptur, måleri, film och musik öppnar plötsligt helt nya perspektiv. Och precis som konsten är dansen nästan omöjlig att definiera. Kan allt vara dans? När någon står och diskar, några personer som går runt på en utställning eller, som Mallarmé tänkte sig, när handen med pennan rör sig över papperet. Hursomhelst, efter den här utställningen vill alla dansa.
"Efter den här utställningen vill alla dansa.
