Tänk er att en ung, relativt oetablerad svensk författare med några böcker bakom sig, säg Karl-Johan Nilsson, ger ut en roman om mötet mellan, säg Christoffer Polhem och Carl von Linné, och att denna roman placerar sig före både Camilla Läckberg och Stieg Larsson på bästsäljarlistorna. Det låter inte särskilt sannolikt eller hur?
Likväl inträffade något liknande i Tyskland 2005 när den då 30-årige Daniel Kehlmann gav ut sin roman Världens mått om mötet mellan matematikern Carl Friedrich Gauss och naturvetaren Alexander von Humboldt. Boken låg flera månader högst på den tyska bästsäljarlistan, före både Da Vinci-koden och Harry Potter, och är nu översatt eller under översättning till mer än 30 språk.
Att den blir samma succé internationellt tvivlar jag dock på. Framgången i Tyskland kan nog till en del förklaras av tyskarnas längtan efter att förknippas med andra historiska gestalter än 1900-talets onda andar. Till de mera ärorika fälten i Tysklands historia hör 1800-talets naturvetenskapliga forskning som placerade det då ännu inte enade landet i samma tätposition som USA har i dag.
Murarsonen Gauss (1777–1855) gjorde redan som mycket ung epokgörande matematiska upptäckter om bland annat de komplexa talen, men fortsatte sedan som astronom och geodet. Det var hans undersökningar av jordmagnetismen som förde honom i kontakt med tidens andre store forskarkändis – friherren Alexander von Humboldt (1769–1859) ett outtröttligt universalgeni som observerade, mätte och kartlade alla naturfenomen som kunde observeras, mätas och kartläggas, vida berömd för sina äventyrliga forskningsresor i Sydamerika i början av 1800-talet och en föregångare till Darwin.
Men att bara dra fram dessa tyska genier ur museernas vrår och blåsa dammet av dem räcker givetvis inte till för att skapa en romansuccé ens i Tyskland. Det är Kehlmanns snabba, fräcka stil i kombination med hans förmåga att tränga in i huvudpersonernas inre, med alla deras manier, fobier, kroppsliga krämpor, oförlösta kärleksbekymmer och sexuella läggningar som får monumenten att kliva ner från piedestalerna och börja dansa. Kehlmann skildrar dem med respektlös humor och öm känsla för deras svagheter, humörsvängningar och idiosynkrasier som ger dem värdigheten tillbaka i samma ögonblick som han tar den ifrån dem.
Berättelsens utgångspunkt är deras korta möte i Berlin 1828, då båda – i synnerhet Gauss – tycker sig se sina skarpa hjärnor förtvina i åldrandets nedbrytningsprocess. Men Gauss är faktiskt bara 51 och von Humboldt 58, där de likt gamla stofiler i vresig konversation stultar sida vid sida.
Kehlmann rekapitulerar växelvis deras karriärer – med en dramatisk kulmen i von Humboldts Sydamerikaresa – fram till den punkt där deras vägar löper samman. Han redovisar med lätt hand deras vetenskapliga rön men koncentrerar sig framför allt på deras personligheter – Gauss fastrotad i sitt Göttingen med en fru han inte står ut med och barn som han föraktar, von Humboldt ständigt på resa med näsan i marken och blicken i skyn, bekämpande sin dragning till gossar.
Daniel Kehlmann får historien att röra sig i takt med vår egen tids rytm, på ett sätt som kan få en svensk – och för all del också en tysk – läsare att tänka på Per Olov Enquists senare romaner.
