Grundaren av Wikileaks är en av samtidens mest mytomspunna personer.
Karin Olsson läser boken av avhopparen som läcker allt om Julian Assange.
Wikileaksboken luktar. Av Julian Assange som sällan byter kläder, äter leverkorv med fingrarna och torkar av sig på soffan. Av hans kvinnomani och skryt om alla barn han ska ha runt om i världen. Av hackare instängda i ett rum dygn efter dygn, omgivna av ruttnande pizzarester.
Den stinker också av paranoia och storhetsvansinne.
Boken av tyska Daniel Domscheit-Berg, som byggde upp sajten i nära samarbete med Assange, är en rafflande samtidsskildring. Den är också en partsinlaga. Han startade nyligen konkurrerande Openleaks efter att förra året ha lämnat Wikileaks i vredesmod på grund av Assanges diktatoriska fasoner.
Domscheit-Berg framstår som en förnuftig person. Han var en begåvad datatekniker som drömde om att använda sin hackerhobby till något högre ändamål. Den uttråkade tjänstemannen sökte en mening med sitt liv, och fann Wikileaks. På köpet fick han grundaren och den i subkulturen välkända hackaren Assange.
Konstruktionen på sajten var snillrik. Visselblåsaren postade sina dokument i en digital brevlåda utan att lämna några spår. Alla dokument skulle publiceras i samma ordning som de kom in och efter att deras trovärdighet prövats. Syftet var att skapa insyn bakom stängda dörrar. Allra helst dörrar i supermakten USA. Även om autenticitetskontrollen var släpphänt, liknade den höga nivån på källskyddet och hanteringen inget
som något etablerat medieföretag kunde erbjuda.
Sajten exploderade på bara några år. Som journalist på en papperstidning är det knäckande att läsa om hackarnas uppfinningsrikedom. Med ideellt arbetande programmerarnördar uppfann de en nyskapande, internationell avslöjarsajt. Vanliga reportrar kan i bästa fall twittra, knappast knacka krypteringskod.
Die Zeit-journalisten Tina Klopp har skrivit ned Domscheit-Bergs berättelse på en lättläst, underhållande prosa. Det är lika mycket en studie i nätaktivism, som i en paranoid människas värld. Enligt boken var Assange övertygad om att han var ständigt förföljd. Amerikanska agenter spökade överallt.
Med hans sjukliga misstänksamhet och mytomani blev det svårt att hålla ihop det svällande Wikileaks. Det slarvades med donationerna och säkerheten.
Men Domscheit-Berg skäller inte bara på Assange. Expressen får också en känga som påstås ha brutit mot ”alla regler” när tidningen avslöjade att han anhållits misstänkt för våldtäkt i Sverige. Samtidigt väljer författaren att skriva ut namnet på en av kvinnorna.
Han tar också upp Wikileaks svenska mellanhand Johannes Wahlström och hans pappa, den kända antisemiten Israel Shamir, som distribuerat dokumenten i Ryssland. Enligt Domscheit-Berg har Assange själv aldrig visat på några antisemitiska tendenser, men känner Shamir sedan flera år och är förtjust i en del av det han skriver.
Den forne Wikileaksaktivisten är bekymrad över utvecklingen. Som avslutning ställer han ett antal frågor. Bland annat undrar han över Wahlström och Shamirs roll i organisationen och vad deras avtal med medierna innebär.
Han undrar också hur donationerna hanteras.
Få medier har framgångsrikt granskat Wikileaks. Guardian är ett av undantagen. Denna bok gör det uppenbart att det måste bli fler.
Den uttjatade och mytbildande frågan ”vem är Julian Assange?” kan däremot läggas åt sidan ett slag. Även om Domscheit-Bergs bok måste läsas med ett kritiskt öga tecknar den ett trovärdigt porträtt av en på vissa sätt genial, men samtidigt monoman människa som etta för etta, nolla för nolla, tappat greppet om verkligheten.
