Stefan Ingvarsson om en rörelse som präglas av politiska slitningar.
Den svenska hbt-rörelsen präglas av enighet tvärs över den politiska skalan. Det blev än en gång tydligt under vinterns protester mot steriliseringskravet vid könskorrigering. I kylan utanför riksdagen samsades anarkister med borgerliga riksdagsledamöter vid talarstolen och lyckades vända opinionen i en fråga som många hade avfärdat som svårbegriplig eller alltför marginell.
Hittills har samförstånd även präglat de svenska Pride-festivalerna. Internationellt sett är de unika i sin förmåga att blanda fest med samhällsdebatt, politiskt etablissemang med radikal aktivism. I de flesta europeiska storstäder betyder Pride stora kommersiella fester med, som i Berlin, några enstaka motfestivaler med radikalare tongångar. I Stockholm, Göteborg och många andra svenska städer samsas både ock.
Detta är viktigt att hålla i bakhuvudet när man tar del av medierapporteringen om en rad oroande incidenter vid Pride-festivaler. Senast Tobias Brandels sammanfattande artikel "Pride kidnappas från vänster" (SvD 24/7).
Det rör sig om saboterade seminarier, glåpord och spott mot paraddeltagare. De som angrips är öppna hbt-poliser, militärer och till viss del representanter för borgerliga partier. Påhoppen kommer från löst definierade grupper på en anarkistisk vänsterkant. Dessa incidenter har i sin tur gjort att röster inifrån rörelsen och som vill utesluta queeraktivister eller anarkister från de gemensamma plattformarna nu höjs.
Det är klart att tendenserna är oroväckande. Enigheten är rörelsens styrka och om man inte har med sig medelklassflatorna och -bögarna förlorar man sin politiska tyngd.
Men frågan är om detta är något som präglar just arbetet för sexuellt likaberättigande eller om oviljan till politisk dialog, munkavle och spott och spe är en mer allmän tendens i vårt politiska klimat?
Pridefestivaler är sköra organisationer som bär eller brister utifrån några volontärarbetares erfarenhet och omdöme. Ibland har de svårt att orientera sig i och stå emot trycket från alla de särintressen och grupperingar som i allt högre grad vill använda sig av plattformen Pride för sin egen agenda. Även detta tryck är ett mått på hur framgångsrik och medialt uppmärksammad rörelsen är.
Att det inom vänstern råder splittring mellan de som vill reformera samhället och de som vill störta institutionerna vet alla. Att röster som motsätter sig dialog, samförstånd och folkbildning gör sig påminda även på Pride-festivaler – oavsett om det handlar om extremvänster eller extremhöger – hänger ihop med en djupare tendens i samhället.
Den folkhemsanda som en gång trodde på att samla så många som möjligt kring ett samförstånd för ett solidariskt och rättvist samhälle tycks ha gått på grund.
Jag hoppas att nästa veckas Pride i Stockholm ska visa att hbt-rörelsen fortfarande kan fortsätta att verka i en annan politisk tradition. Att villaflator och radikalbögar, i stället för att tysta meningsmotståndare, tillsammans kan övertyga en och annan polis eller politiker om att sluta avvisa hbt-flyktingar till länder där deras liv och hälsa är i fara.
Stefan Ingvarsson
kulturen@expressen.se
Stefan Ingvarsson är kulturskribent och översättare
