Luttrade lektorer tycker om att berätta historien om den klent begåvade skoleleven som uppmanas att läsa frasen ”Goethe var en stor poet”.
”Gooeethe var en stor poet”, läser gossen.
”Nej, nej”, rättar fröken. ”På tyska uttalas ’oe’ som ’ö’.”
Sagt och gjort. ”Göthe var en stor pöt”.
Goethe är ett bra medienamn. I den färska boken Byt namn! förkunnar journalisterna Anders Rydell och Klas Ekman att ett originellt egennamn är en oslagbar oljekanna när den moderna mediemaskinen ska smörjas. Bland alla handfasta råd till blivande journalister – ”Bygg ditt varumärke”, ”Erövra högre status” och ”Ta åt dig äran” – har just namnet en särställning: ”Att rekrytera medarbetare med intressanta namn är ett enkelt sätt att få in en mix som framstår som mer dynamisk och intressant än om en kultursida består av bylines som Anders Olsson”, skriver författarna – förmodligen lyckligt omedvetna om att en poet och litteraturkritiker med samma namn snart gör entré i Svenska Akademien.
Invald, för övrigt, av det kanske mest anslående medienamnet av dem alla: Horace Engdahl, som i veckan fördjupade den amerikanska finanskrisen med sitt uttalande om att Europa och inte USA utgör den litterära världens centrum.
På Svenska Dagbladets kultursidor kunde man i torsdags läsa en initierad kommentar om en annan rykande aktuell kulturstrid, nämligen den mellan Napoleon och sagde Goethe. Skribenten Martin Lagerholm beskriver deras möte i Weimar för 200 år sedan som en krock mellan despoten och diktaren, mellan makten och konsten. Det hela slutade med att Goethe återvände till ”kraften i naturen” i stället för att spegla sig i härskarens glans. En sant intellektuell hållning.
Och kanske är det ingen slump att nya numret av tidskriften Bang mitt under brinnande finanskris utkommer med ett temanummer betitlat just ”De intellektuella”.
Forskaren Lars Holmberg går igenom begreppets historia från Dreyfus-affären på 1800-talet, då det första gången användes, till i dag, då de intellektuella – enligt Holmberg – mest verkar oroa sig för sina villalån, i likhet med vilken löntagare som helst.
I antiintellektualismens hemland Sverige har man alltid gjort skillnad mellan ”riktiga intellektuella” och ”så kallade intellektuella”. Den nedsättande innebörden är dock densamma. Det slående i Bang är hur begreppet tycks ha laddats med en ny stolthet. Både författaren Nina Björk och regissören Farnaz Arbabi besvarar frågan om de ser sig själva som intellektuella med ett otvetydigt ”ja”.
För bara något år sedan gjorde Bang-redaktionen ett temanummer som hette ”Jag, jag, jag”. Då stod högkonjunkturen – och den nya narcissismen – på höjden av sin bana och skrålade i skeppsbaren, medan skakningen började kännas på nedre däck. En bra kulturtidskrift avläser sin tid på just det sättet. Eller rättare sagt: en bra tidskrift är med och skapar sin tid på just det sättet.
Säkert är också den duracelldrivna mediedandyismen i Byt namn! en skapelse av sin tid. Denna vecka har branschsajterna Dagens Media och Resumé i finanskrisens spår fyllts av profetior om vilken PR-byrå som ryker först och hur många huvuden som kommer att rulla i reklambranschen.
För tjugo år sedan, 1987, skrev Lars Ahlin sitt mäktiga romanmanifest för empatin och solidariteten, Din livsfrukt. Det var samma år som en annan högkonjunktur slog i taket och LO-ordföranden Stig Malm torgförde begreppet ”finansvalpar”.
”Hur ska en ny humanism kunna uppstå och en genetisk solidaritet vinna anklang?” frågade sig Ahlin då.
”Jag vill att det ska vara högre än så. Jag vill i någons hand lägga tyngd / som ingen står ut med. JAG VILL ATT NU RÄCKER DET”, skriver poeten Elisabeth Hjorth i den uppfordrande dikten ”Intellektuell” i Bangs temanummer.
Är det så? Räcker det nu? Har den nye Narcissus äntligen dränkt sig i bubbelpoolen? I vilket fall tror jag att den högkonjunkturmatade mediegenerationens drivkraft – att synas mycket och tjäna ännu mer pengar – snart får lämna plats för den intellektuelles ärende: att göra skillnad i världen. Ny humanism? Genetisk solidaritet? Byt namn!
Själv ser jag den småcyniskt sötade karriärmedicinen i Anders Rydells och Klas Ekmans bok som ett sista försök att lindra den dekadenta narcissismens dödsryckningar. Om två år kommer denna typ av karriärcoachning hursomhelst att vara hopplöst passé. Det kommer inte att finnas några karriärer kvar att göra.
Goethe, däremot, behöver inte byta namn.
Han – och andra så kallade intellektuella – kan lugnt sitta kvar under sin korkek och invänta nästa konjunkturcykel.
