Lars Winnerbäck som en medelklassens besjungare, skrev Jan Gradvall om (Expressen 7/12). Och därför också utan större cred; här finns ingen klassresa, bara ett taget efternamn.
Ska man placera den där utgångspunkten i en fysisk plats så hamnar man i medelklassvarianten av miljonprogrammet: radhuset eller kedjehuset. Man hamnar ”bland de identiska husen”, för att citera en annan produkt av huslängan: Kent.
Två av de mest framgångsrika musikfenomenen i Sverige just nu, Kent och Winnerbäck, kommer från miljonprogrammens småhus, där alla grannar har toaletten på samma ställe. Det Latin Kings gjorde för betongförorten 1994 gör de för vändplans- och radhusfolket. Igenkänning.
Även om Winnerbäck gjort det genom nostalgisk romantik och Kent genom total distansering. Det senare är mer framgångsrikt om man vill ha cred. Det var det redan på högstadiet. Ett långfinger åt normaliteten, ingentinget.

Socialdemokratin föraktade länge radhuset eftersom det i Sverige ansågs vara en rättighet att kunna gå runt sitt hus. Dessutom påminde radhusen och kedjehusen för mycket om statarlängan. Men allt vände på bostadsutställningen i Helsingborg 1955, där radhuset blev framtiden.
Härifrån kommer nu de stora uttolkare av den svenska samtidsmelankolin. De här husen är förmodligen den perfekta grogrunden för en särkild sorts populär men svårmodig musik. Grabben i det identiska huset bredvid, lite egen, men snäll.

Det är bilburet, men det är inte carport, det är exakt likadana hus, men inte loftgång (underklass). Här ryms både den småskaliga solidariteten (vi hälsar vid brevlådan) som den egna drömmen (vi har en egen grill, barnen har egna rum att vara lite inåtvända i). Det svenska svårmodets riddare kanske gifter sig och får barn men den lämnar aldrig känslan av ensamheten/friheten/fångenskapen/kärleken i tonårsrummet i radhuset. Och de är långtifrån ensamma. Många skulle gissa på den röda stugan, men radhuset kan vara det svenska folkets minsta gemensamma nämnare.