Nils Schwartz läser Paul Austers just släppta roman Sunset Park.
För ett år sedan blev Paul Austers författarskap generalsågat av James Wood i The New Yorker. Jag har stor respekt för Woods beläsenhet och skarpsynthet. Men med så stränga kriterier som hans skulle få nyskrivna romaner passera nålsögat och förlagsverksamheten begränsas till återutgivning av klassiker.
Själv har jag välkomnat omorienteringen i Austers senare romaner. Efter att ha förirrat sig allt längre in i metafiktionens spegellabyrinter, har han i Man in the dark (2008) och Invisible (2009) steg för steg befriat berättelsen från intrigapparatens självgenererande reflexer. Hans språk har också blivit enklare, eller – som det heter på kritikerprosa – mera avskalat.
Fast när jag börjar läsa Austers nya roman Sunset Park, märker jag snart att James Wood står bakom axeln på mig. Det är som att bjudas på ett äpple som någon annan har bitit i. Man kan äta sig runt det där bettet, men till slut hänger ändå tuggavtrycket kvar likt Chesirekattens leende.
Vad är egentligen Auster utan sin metafiktiva och mystifierande berättarapparat – en hygglig förmedlare av returinformation för den intellektuella medelklassen? Och den där ”renskalade” prosan – är det inte bara min egen förtjusning i att kunna läsa engelska utan att behöva konsultera ett lexikon?
Nej, så illa är det förstås inte – jag skulle inte ha kunnat vara verksam i den här branschen i 40 år om jag inte litat på mitt eget kritiska omdöme. Problemet blir inte desto mindre akut, när jag inser att Sunset Park faktiskt inte är någon vidare roman.
Fast min besvikelse bottnar kanske bara i att omslagsflikens förespeglingar om att Auster här ger sig i kast med den samtida finanskrisen aldrig infrias? Redan på första sidan får vi visserligen veta att romanens centralfigur, den avhoppade universitetsstudenten Miles Heller, försörjer sig på något som kallas ”trashing out” – att samla ihop kvarlämnade ägodelar i hus som människor har tvingats lämna. Senare framgår att Miles far, som driver ett förlag i New York, konfronteras med oroande förlustsiffror.
Men det är också allt. Sunset Park utmärker sig snarare för att den avskärmar sina gestalter från det omgivande samhällets larm och konvulsioner. Det förfallna hus vid Sunset Park i Brooklyn som några av dem ockuperar har stått tomt långt före finanskrisen.
Ockupationen är inte en politisk manifestation utan ett växthus för sexuella frustrationer och individuella kriser. Den 28-årige Miles är mest upptagen av sitt förhållande med en 17-årig high school-flicka, när han inte ältar sitt personliga trauma – att ha knuffat sin styvbror framför en framrusande bil.
Skuldkänslorna har fått honom att fly både föräldrar och universitetsstudier. Romanen är en feel good-berättelse om den förlorade sonens återkomst och ännu en variation av Austers favorittema – slumpens musik som the soundtrack of our lives. Filmreferenserna känns också igen – här är det William Wylers The best years of our lives (1946) som får tjäna som parallellt ledmotiv till samtidsskeendet.
Auster uppfinner de gestalter han behöver för att fläta ihop ett någorlunda plausibelt nätverk som glimtvis släpper in samhällsbruset. Men det uppstår ingen riktig kontakt mellan den lilla och den stora världen. Sunset Park är förstås ingen dålig roman, bara förvånansvärt konventionell. När Auster lämnar den intrikata berättarapparaten bakom sig tycks hans prosa tappa gnistan. .
Frågan är bara om jag har läst romanen med mina egna progressiva glasögon eller med James Woods regressiva.
