Det är lätt att glömma men i början av 2000-talet var journalistik fortfarande något fint, något upphöjt och förtrollat. Vad som hänt sedan dess polemiserar man om: har det tryckta ordet amatöriserats och lämnats åt pöbeln? Eller har det demokratiserats?
Hur det nu än är med den saken så har journalistiken blivit en produkt bland andra. Ordet "artikel" har verkligen funnit sin rätta innebörd, nu saluförs den bland de övriga artiklarna i gallerian. För tio år sedan betydde "publicist" en idédriven redaktör. I dag betyder ordet allt oftare ett slags affärsorienterad chefredaktör, inte sällan maskerad under anglicismen "publisher".
När vi går in i ett nytt skönt 10-tal så är det med ett kommersiellt bagage: kvällstidningarna har redan börjat dryga ut kassan med kokböcker och dvd-filmer, det rallyt lär fortsätta. Medierna lär förbli rent kommersiella.
Samtidigt sker en polarisering i medielandskapet - de breda medierna blir allt bredare medan några andra djupare, snävare och dyrare. Magasinet Filter är ett exempel på en berättande journalistik som hittills saknats. Först när medieutbudet blivit lika spretigt som en "All you can eat"-buffé i Las Vegas finns det sug efter Filters texter som tar tid att läsa och kraft att smälta.

Den gamla omnibuspressen - den för både piga och greve - tycks inte ha någon framtid. Den välbeställda medelklassen i storstäderna kan även i fortsättningen få sina morgontidningar till dörrmattan, men den som vill prenumerera på någon av storstadstidningarna i landsbygden mobbas: en prenumeration på Svenska Dagbladet i Stockholm kostar 2086 kronor. I Vilhelmina kostar samma tidning 4086 kronor.
Rätten till journalistik är inte längre bara en demokratisk fråga utan även en geografisk fråga.
Bör man rädas? Den som anser att de traditionella, centrerade medierna är vårt enda demokratiska hopp har goda skäl att förfasa sig. Men försvagningen av de traditionella medierna är också läsarnas (konsumenternas) röstande med fötterna. Hela världens tidningskris går hand i hand med ett starkt förtroenderas för medierna och ett medieutbud som exploderat. Nya söndagsbilagor, gratistidningar, sajter, tv-kanaler och radiostationer har startats med viagravitalitet, inte sällan av mediehusen själva.
Den som vill bli demokratiskt upplyst har sålunda inte särskilt svårt att hitta mängder av nyhetskällor. Informationsbruset är kompakt. Konsten är i stället att sovra, värdera och källkritisera. Denna nödvändiga kunskap prioriteras dock inte i skolorna. Följdriktigt blir svenska ungdomar allt sämre på källkritik. Ja, sämst i EU, enligt Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling.

Men mycket är bra, och den publicistik som bedrivs utanför de traditionella mediehusen är ofta lika kvalitativ som den pappersbaserade. På nätet övertrumfar med några undantag en tydlig avsändare faktiskt anonymiteten. Lägg till detta en fascinerande rask utvecklingstakt i denna unga medieform - hon som har surfat på nätet de senaste tio åren kan se stora kvalitetsskillnader i både de politiska, mediekritiska och de kulturorienterade texter som läggs ut på nätet. Nivån blir allt högre, diskussionerna mer avancerade.
När det gäller just det kulturella debattklimatet ser framtiden ljus ut, inte minst tack vare nya riktlinjer för stöd till kulturtidskrifter. I november fick kulturrådet nya riktlinjer som kommer att rita om kulturlandskapet radikalt: webbaserade kulturtidskrifter kan få statsstöd.
Hittills har det i stort endast varit pappersbaserade magasin förunnat - vilket inneburit att stödet i stora delar gått direkt till tryckerier och Posten (som i och för sig är statligt ägt, ett slags nollsummespel). Men inte längre. Från och med i år kan bidragen utan mellanhänder gå till kulturskribenter, debattörer, akademiker och kreatörer som får medel att producera kulturjournalistik.

Det ger en grogrund för kreativa kulturtidskrifter om till exempel foto- och videokonst på webben. Universitetsanknutna tidskrifter kan nu samarbeta i kluster inom kulturämnena (kultursociologi, litteratur, konstvetenskap) i webbtidningar, och kulturdebatten har möjlighet att nå betydligt fler.
Det är en understödd, webbaserad kulturjournalistik som har stark förändringskraft och kan förnya kulturjournalistikens form, vars agenda länge satts av dagstidningarnas kultursidor.
2010 ser ut att bli det år då det kommersiella trycket förvisso blir allt hårdare på medieindustrin, vilket med krassa ekonomiska termer innebär utslagning av den journalistik som inte efterfrågas.
Sportsidor lär försvinna, kulturredaktioner avfolkas och krönikörer bli spaltlösa. Men när de stora träden gallras lär det frodas i undervegetationen.
2010 har goda möjligheter att bli året då den politiska journalistiken och kulturjournalistiken på allvar demokratiseras och får bred spridning. Det skulle innebära ett stort kliv framåt för publicistiken som demokratisk ingrediens.