Israelernas utropade seger i Gaza är ingen verklig seger och har inte rått bot på någonting. David Grossman hoppas att israelerna drar rätt lärdomar av det senaste krigsföretaget.
Likt rävparet i den bibliska berättelsen om Simson, med svansarna hopbundna och en brinnande fackla mellan sig, drar vi och palestinierna varandra mot katastrofen – trots att vi är olika starka och fastän vi gör allt för att slippa ifrån varandra. Och på så sätt brinner den andre som vi är hopbunden med, som är vår spegelbild, som är vår nemesis, upp tillsammans med oss.
Mitt i den nationalistiska våg som väller genom Israel skadar det inte att påminna om att den senaste militära operationen i Gaza, när allt är sagt och gjort, bara var ännu en anhalt på eldens och våldets och hatets väg. På den vägen vinner man ibland och förlorar man ibland, men den leder till slut mot undergången.
När vi israeler gläder oss åt att detta fälttåg har korrigerat Israels militära misstag i det andra Libanonkriget, bör vi besinna att de israeliska försvarsstyrkornas framgångar inte är något odiskutabelt bevis på att det var rätt att sätta i gång ett företag av så enorma proportioner, och det rättfärdigar definitivt inte vår armés sätt att genomföra uppdraget. Det som bekräftades var att Israel är långt starkare än Hamas, och att våra styrkor under vissa omständigheter kan uppträda hårt och grymt.
Men när operationen väl är avslutad, och när omfattningen av dödandet och förödelsen blir uppenbar för alla, kan kanske det israeliska samhället ett kort ögonblick hejda repressionens och självrättfärdigandets sofistikerade mekanismer.
Kanske kan rentav någon sorts lärdom etsas in i israelernas medvetande, nämligen att vårt uppförande i den här regionen under en lång tid har varit fel, omoraliskt och oklokt.
Och bara leder till att den eld som hotar att förtära oss gång på gång åter blossar upp.
Palestinierna kan givetvis inte frikännas från skuld för sina brott och missdåd. Ett sådant synsätt uttrycker bara förakt och nedlåtenhet, som om palestinierna inte vore tillräkneliga nog att själva ta ansvar för sina handlingar. Visst hålls Gazas invånare i Israels mäktiga ”strupgrepp”, men det hindrar dem inte från att själva välja hur de vill protestera, göra sig hörda, visa upp sin misär. Att avfyra tusentals raketer mot oskyldiga civilpersoner i Israel är inte deras enda möjliga val. Vi får inte glömma detta. Att ursäkta palestiniernas våldsmetoder är detsamma som att säga att dom inte vet bättre än att reagera med automatiskt våld.
Men hur hänsynslösa och stridslystna palestinierna än är – med sina självmordsbomber och Qassamraketer – så är det Israel, många gånger starkare, som har makten att bestämma våldsnivån på konflikten i sin helhet.
Det innebär också makten att lugna ner utvecklingen och befria båda sidorna från den uppskruvade våldsspiralen. Att döma av den senaste militäraktionen tycks det dock inte finnas någon i den israeliska ledningen som förstår detta och till fullo beaktar denna avgörande aspekt på kontroversen.
Den dagen kommer då vi vill hela de sår vi nu har åsamkat. Men när ska den komma om vi tror oss kunna etablera vår närvaro här – med eller utan arabstaternas samtycke – med militären som vårt huvudredskap? När ska den komma om vi inte förstår vidden av det ansvar som lagts på oss genom vår ödesbundna sammanknytning – i det förflutna och i framtiden – med det palestinska folket på Västbanken, i Gaza och i själva Israel?
När den färgade röken har drivit undan, dessa dimridåer som kringgärdar politikernas utropande av en fullständig och avgörande seger; när vi inser vad detta företag faktiskt har kostat och hur stort gapet är mellan politikernas deklarationer och vad vi behöver känna till för att kunna leva ett normalt liv i denna region; när vi erkänner att en hel nation beredvilligt har hypnotiserat sig själv, bara på grund av vårt starka behov av att låta Gaza bota Libanonsjukan – då är det dags att vända blickarna mot dem som om och om igen har uppeggat det israeliska samhällets hybris och makteufori.
Mot dem som i så många år har lärt oss att håna tron på fred och varje hopp om förändring i våra relationer till araberna. Mot dem som har intalat oss att araber bara förstår våldets språk och att vi därför bara kan tala till dem på detta språk. Eftersom vi i så många år inte har talat till dem på något annat sätt, har vi glömt att det finns andra språk att använda när man talar med människor, till och med fiender, till och med så bittra fiender som Hamas – språk som för oss israeler lika mycket är vårt modersmål som bombplanens och stridsvagnarnas språk.
Att tala med palestinierna. Detta måste bli den centrala slutsats vi drar efter den senaste blodiga ronden i kriget.
Att tala – till och med med dem som inte erkänner vår rätt att finnas här. I stället för att nu vända ryggen till Hamas, är det bättre att dra fördel av den nya situationen och inleda en dialog för att kunna nå fram till en uppgörelse med det palestinska folket i sin helhet.
Att tala – för att inse att verkligheten inte är den hermetiskt slutna historia som vi och palestinierna har berättat för oss själva i generationer, den historia som vi är fångna i och som till så stor del består av fantasier, önsketänkande och mardrömmar.
Att tala – för att i denna blinda och döva verklighet ge samtalet en chans, liksom det där alternativet, så hånat och övergivet, som i krigstumultet nästan inte har haft någon plats, något hopp, några förespråkare.
Att tala – som en genomtänkt strategi, för att initiera dialog, för att insistera på samtal, för att tala till väggen, för att tala även om det verkar fruktlöst. På sikt kommer en sådan envishet att göra mera för vår framtid än hundratals plan som fäller bomber över en stad och dess befolkning.
Att tala – utifrån insikten, född av de fasor vi just sett, att den förstörelse som vi, vart folk på sitt sätt, kan utsätta varandra för är en väldig och destruktiv kraft. Om vi kapitulerar för den och dess logik kommer den till slut att förgöra oss alla.
Att tala – därför att det som har ägt rum i Gaza de senaste tre veckorna placerar en spegel framför oss, här i Israel, där vi kan betrakta ett ansikte som skulle skrämma oss om vi för ett ögonblick kunde betrakta det utifrån eller om vi såg samma ansikte i ett annat land. Vi borde förstå att vår seger inte är någon verklig seger, och att kriget i Gaza inte har gett oss någon lindring där vi som mest behöver den.
