Det är inte vilket dokument som helst som i dag presenteras i riksdagens utrikespolitiska debatt. Utrikesdeklarationen beskrivs inom regeringskansliet som en kompass – det är den regeringen navigerar efter i utrikespolitiken.
Mål och visioner för Sveriges agerande i världen beskrivs ofta i högtidliga termer. Men demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter är alltid grundläggande – oavsett om det handlar om internationella kriser eller enskilda individer.
I dag kommer utrikesministern att bekräfta detta. Förhoppningsvis använder han också utrikespolitikens kompass till att ange färdriktningen i Sveriges mest angelägna humanitära ärende.
Det handlar om Dawit Isaak.
Det senaste försöket att få den fängslade journalisten frigiven misslyckades. I dagarna kom Sveriges ambassadör i Eritrea hem till Stockholm utan besked om vare sig Dawit Isaaks hälsotillstånd eller var han hålls inspärrad.
Ingen skugga över ambassadören; i nästan sju och ett halvt år har alla hans företrädare och kolleger i utrikesdepartementet mött samma öde. Diktaturregimen i Asmara tycker inte att Sverige har med fallet att göra. Att Dawit Isaak har svenskt pass och är svensk medborgare har hittills inte betytt ett vitten.
Åtskilliga gånger har det framhållits att journalisten Dawit Isaak är Sveriges ende politiska fånge – lika många gånger har det hävdats att tyst diplomati är enda medlet för att få honom frigiven. Och strategin ligger fast:
”Fallet kommer att hanteras på samma sätt som tidigare”, heter det från UD när det blir känt att Dawit Isaak har akuta hälsoproblem och av den anledningen flyttats från sin fängelsecell till ett militärt sjukhus.
Få utanför Arvfurstens palats vet i dag vilka bedömningar som ligger till grund för beslutet att tyst diplomati ska utgöra den enda vägens politik – ingen vet vad som hade hänt om fallet hade hanterats annorlunda.
Men det alla kan konstatera är att strategin hittills varit ett grandiost misslyckande – efter sju och ett halvt års hemliga kontakter och tystnad är resultatet noll och intet. Den dystra sanningen i dag är att fallet Dawit Isaak mycket väl kan komma att avslutas utan att den fängslade journalisten levande får lämna den eritreanska diktaturens fängelse.
I ett samtal för en tid sedan försäkrade en av statsministerns medarbetare att såväl Fredrik Reinfeldt som Carl Bildt är mycket engagerade i Dawit Isaaks öde. Samme medarbetare förklarade att de båda på grund av medierapporteringen dock tycker att fallet emellanåt kommer dem ”lite för nära”.
På frågan vad det innebär fick jag svaret att det är utrikesförvaltningens tjänstemän som ska hantera frågan – och att det politiskt inte är någon fördel att bli förknippad med känsliga humanitära ärenden.
Några dagar efter samtalet föll mina ögon på ett elva år gammalt uttalande av Carl Bildt. Det handlade om en annan fängslad svensk – också han offer för en brutal diktaturregim och föremål för sina landsmäns tysta diplomati.
”Raoul Wallenberg försvann i stalinismens mörka fängelser, läger och lögner. Vi valde att inte våga rädda honom när detta kanske hade varit möjligt – vi har en skuld, också till honom.”
Carl Bildts ord i samband med Auschwitzdagen, den 27 januari 1998, är tänkvärda. De vidimerar uppfattningen att hanteringen av Raoul Wallenberg-ärendet är ett av utrikesdepartementets största misslyckanden – men de vittnar också om att enskilda individer i utsatta situationer kan bli offer för realpolitiska överväganden och diplomatisk tystnad.
Och historien upprepar sig.
En tid efter att Raoul Wallenberg greps i januari 1945 erbjöd Sverige omfattande krediter till Sovjetunionen – utan att ställa krav på besked om den svenske diplomatens öde. I dag planerar EU-kommissionen ett femårigt miljardstöd till diktaturens Eritrea – utan att den svenska regeringen kräver att hjälpen kopplas till krav på frigivning av Dawit Isaak.
Villkorat bistånd borde vara en självklar åtgärd för att få den eritreanska regimen att frige Dawit Isaak. Andra åtgärder som föreslagits handlar om att frysa eritreanska tillgångar i Europa, att anmäla den eritreanska regimen till Internationella domstolen för folkrättsbrott och att skicka statsministern eller utrikesministern till Eritrea för att på ort och ställe förhandla om en frigivning.
Med hänvisning till att ”diplomati inte går till på det sättet” har både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt varit kallsinniga till samtliga förslag. Men om det är olämpligt att ministrarna åker själva borde de åtminstone skicka någon annan.
Varför inte omgående utse socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till svensk emissarie i Dawit Isaak-fallet – Ahlin har professionellt kunnande och dokumenterad erfarenhet när det gäller förhandlingar med totalitära regimer. Den framgångsrika skytteldiplomatin mellan USA och Vitryssland liksom den lyckosamma insatsen för två spiondömda svenskar i Iran, är tunga politiska meriter.
En officiell utnämning av Urban Ahlin skulle dessutom markera att Dawit Isaak-fallet är en nationell angelägenhet – långt viktigare än partitillhörighet och blockpolitik.
Utrikespolitik ska vägledas av principer kommer vi att höra i dagens riksdagsdebatt. I diplomatins många gånger sofistikerade tillvaro är konsekvens, fasthet och uthållighet väsentliga inslag – men det är också flexibilitet och humanitet.
Gud förbjude att ännu en oskyldigt fängslad demokrat och sanningssägare blir offer för stelbent diplomatisk praxis och politisk räddhågsenhet.
Lars Adaktusson
kulturen@expressen.se
Lars Adaktusson är programledare för
Adaktusson i TV8 och har som enda svenska journalist besökt Eritrea för att bevaka fallet Isaak.
