Att det i år är 100 år sedan Gustaf Fröding dog har inte väckt större nationell uppmärksamhet.
Jesper Högström reser till Karlstad för att undersöka hur skaldens minne vårdas i hemlandskapet.
Hotell Gustaf Fröding i Karlstad känns som den perfekta platsen att se damernas VM-semifinal på. Skalden som gav etablissemanget dess namn var när allt kommer omkring en av svensk litteraturs stora loserpoeter, som troligen skulle kunna finna det försonande lyriska uttrycket till och med för den bortkomna insats som vållar så många uppgivna stön i hotellfoajén denna kväll. Dessutom verkar han gå hem i sådana här sammanhang. Gamle VM-hjälten Thomas Ravelli utnämner, i sin spökskrivna självbiografi, Fröding till sin favoritpoet. "Han kunde skriva om olycklig kärlek på ett gripande sätt" motiverar Ravelli. "Vanliga människor kan förstå honom."
Så är det: Gustaf Fröding är troligen vår mest "folkkära" författare. När han dog - för prick 100 år sedan i år - ägnade Dagens Nyheter hela sin förstasida åt en och samma nyhet (för hittills enda gången). Riksdagens Andra kammare hyllade i ett telegram "en diktare, som i sällspord grad förmått giva uttryck åt den svenska folksjälens stämningar". Tiotusentals människor följde begravningskortegen genom Stockholm i februari 1911.
Frågan är bara hur mycket folkets kärlek är värd i dag. Jubiléet har inte blivit särskilt uppmärksammat, i synnerhet om man jämför med 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs Nobelpris (där Selma till och med hyllades genom att gestaltas av Helena Bergström i tv) eller kommande års Strindbergs-jubileum, som redan vållat politiskt rabalder i Stockholm för att den borgerligt styrda kommunen inte anses satsa tillräckligt med pengar på den gamle samhällsomstörtaren.
Denna gassande heta julieftermiddag hittar jag ett "Frödingbibliotek" med fotografier och litteratur på hotellet som bär hans namn, men det domineras av en glassfrys med tillhörande GB-gubbe och receptionisten erkänner att det nästan aldrig är nån som använder det. Jo, ibland är det några som sätter sig där och dricker öl. Och ibland är det nån gäst som undrar vem den där Fröding egentligen var.
- Vi här i Karlstad fick ju läsa honom i skolan, säger hon på bred Bengt Alsterlind-dialekt. Men de där som minns hans sånger och visor, de är nog ett utdöende släkte.
Kan det stämma? Har nationalskalden nersjunkit till värmländsk vismakare, har den avundsjuke Oscar Levertin fått rätt när han fnös om "träskodans på landsvägen"? På pampiga Alsters herrgård, där Fröding föddes och som numera drivs i kommunal regi, visar det sig att det bristande jubileumsståhejet har sina skäl.
Vikarierande intendenten Ricky Andreis bjuder på storkökspasta med blomkål och kassler på uteserveringen med utsikt över den engelska parken, och förklarar att Karlstad kommun tjuvstartade firandet redan ifjol, då det gått 150 år sedan poetens födelse. Man satsade en hel del pengar på jubiléet, men man misslyckades med att få uppmärksamhet ute i landet - det blev en rent värmländsk angelägenhet, erkänner Andreis.
Karlstad kommun har insett att deras store son utgör herrgårdens "kärnvärde" - Andreis fras - och har bestämt att parken ska återställas i det skick den var år 1860, när Fröding föddes. Men Andreis och guiden Louise Krausz Sahlin är ense om att Gustaf - som de kallar honom - är lite sedd över axeln. Särskilt om man jämför med den stora lokalrivalen, vars Mårbacka dessutom är Alsters stora konkurrent om bussturisterna.
- Selma lyfts fram, men inte Gustaf, förklarar Krausz Sahlin. Och vi jämförs alltid med Mårbacka.
- Vi är underdogs i förhållande till dem, tillägger Andreis.
Som så ofta är det internationell framgång som räknas i Sverige. Frödingsällskapet må stolt förklara att de ha fler medlemmar än både Strindbergssällskapet och Selma Lagerlöf-sällskapet, men August och Selma är våra litterära motsvarigheter till Carl Bildt och Björn Borg, nationalhjältar i sin egenskap som världskändisar. Att ge uttryck åt "den svenska folksjälens stämningar" står inte riktigt lika högt i kurs längre. Frödings tillgänglighet är inte någon merit i litterära kretsar, finsmakarnas favorit bland loserpoeter heter sedan länge Erik Johan Stagnelius.
Dessutom har de flesta svenska författare varit offentliga personer - Tegnér och Geijer, Almqvist och Strindberg, Heidenstam och Selma Lagerlöf (och de som inte har varit det har varit legitimerade outsiders, som Nils Ferlin). Fröding är speciell, eftersom han aldrig fick någon stark offentlig position. Han fick visserligen ett i svensk litteraturhistoria unikt genombrott med Gitarr och dragharmonika, men han var för sjuk och nersupen för att kunna hävda sig på den litterära scenen; han umgicks en sommar med Heidenstam och Albert Engström i Sandhamn, men sedan kom åtalet för den "osedliga" Morgondrömmen (som han troligen aldrig skulle ha vågat publicera utan det stöd Heidenstam sedermera förnekade) och knäckte honom för gott. När folkets kärlek väl blev hans, på 50-årsdagen, satt han sedan länge som konvalescent på Gröndal.
Fröding var, helt enkelt, en ganska bortkommen figur. De som träffade honom uttryckte sig ibland i ganska hårda ordalag. "Den brist på personlighet och djupare ursprunglighet, vilken alltid synes mig ha varit den svagare sidan hos hans diktning och vilken kanske just åstadkommit denna popularitet, framträder vid dagligt umgänge ännu starkare", sa den manhaftige Heidenstam. Kompisen Birger Mörner menade att Richard Berghs berömda porträtt var gravt missvisande: "Den kraftfulla, gammaltestamentliga profil, som från Berghs duk nästan injagar vördnadsfull fruktan är vida skild från den Gustaf Fröding jag mötte... Han gjorde intrycket av en sjuklig och ytterst blyg människa...".
Den värderingen återkommer i en typisk uppgörelse av Olof Lagercrantz från 1961. "Det är som vacklade hans lyrik i själva sin grund, som led den av en inre svaghet och bräcklighet som inte tillåter en närmare undersökning, " förklarade Lagercrantz. "Ser man sig om i den Frödingska diktens värld kan det falla en in att den till stor del består av härmningar." Lagercrantz synsätt kanske har haft sin betydelse för Frödings litterära status - i en miljö där machorebellen Strindberg dyrkas kommer den trasige och splittrade Fröding till korta.
Det är kanske inte helt lätt att få syn på vem Gustaf Fröding egentligen var. I Värmland hyllar man en folkhjälte som ibland verkar ha lika mycket gemensamt med förebilden som de roliga historiernas Bellman. Ricky Andreis minns hur Sven-Ingvars spelade på Sandgrundsudden häromåret och slog an de första ackorden till Dä va dans bort i vägen: jublet från 30 000 lokalpatriotiska värmlänningar höll på att blåsa dem av scenen. Den Fröding hans landsmän älskar är en den respektlösa livsglädjens apostel:
- Det är inte så svårt, allt löser sig, som Ricky Andreis sammanfattar det. Lev ditt liv och ha kul.
Det ska vara gött å leva, annars kan det kvetta. Det är inte nödvändigtvis det budskap man upptäcker i Frödings poesi. Man behöver bara läsa igenom journalen från mentalsjukhuset med sina vidriga detaljer för att synen på den olycklige poeten som skrev vackert om odödlig kärlek ska framstå som romantiserad och förljugen.
Samtidigt är det hans egenskap av loserpoet, hans oändligt sorgsna medlidande med livets olycksbarn, som gör Fröding till en författare folk har ett så personligt förhållande till. Bläddrar man i gästböckerna på Alster hittar man hälsningar som "Hej Gustaf, tack för i dag" (samt det något exalterade "Tack Gustaf, tack livet!"). Jag har förståelse för det - jag har själv plågat folk på fester med att med tjock röst recitera hela "En fattig munk från Skara" och nu letar jag reda på Stadshotellet i Karlstad bara för att se platsen där en våreftermiddag 1894 "hans vänstra hand utan hans vilja slog cigarren ur den högra" (som det står i Mauritz Hellbergs minnen). Det är verkligen svårt att begripa varför ingen gjort film av detta märkliga liv. Louise Krausz Sahlin är en annan som har fastnat; hon talar varmt om Johan Cullbergs Gustaf Fröding och kärleken från 2004 som förklarar Frödings tragedi med hans trasiga barndom.
På Alster har man gjort ett resolut försök att promovera en mer modern Fröding, "gränsöverskridaren och provokatören", som museifoldern uttrycker det. Paralleller dras mellan Fröding och Ecce homo-utställningen, Anna Odell samt med Pippi Långstrump. Jag grunnar lite grann på varför hans på knagglig engelska avfattade brev till den dömde Oscar Wilde inte finns med, men kontrasten till Wildes status som provokatör kanske skulle bli för stor - Fröding frikändes trots allt och hans provokationer bemöttes i hög grad med medlidsamt överseende. Framför mig går ett medelålders par - mannen bär sitt gråa hår i hästsvans och har just förklarat att Frödings morfar, biskop Agardh "ser ut som Neil Young". På väg ut från utställningen stannar de upp.
- Hans diktning, säger mannen. Den är väldigt enkel.
- Väldigt bra, säger hans fru.
- Väldigt enkel och väldigt bra, instämmer mannen.
- Lite pang på, sammanfattar hans fru.
Väldigt enkel, väldigt bra, lite pang på. Han skrev om olycklig kärlek på ett gripande sätt. Trots allt är det ungefär den Fröding som framträder när fem lokala skådespelare iscensätter hans liv i slottsparken utanför Alster inför den typiska svenska kulturpubliken - 19 kvinnor och nio män, en medelålder kring de 65. Igenkännande skratt hälsar den bortkomne unge Fröding som dansar omkull på landshövdingens bal, men reser sig upp och säger: "Dä kan kvetta!". De åskådare jag slår mig i slang med förklarar att de campar i trakten och att de brukar stoppa in lite kulturellt på sina cykelsemestrar. Annars är de inga kulturnissar direkt. Men Fröding, det är ju Värmland.
