Fyra barn som väntar i en parkerad bil vid ett köpcentrum. Inget konstigt i det. Men om den barnen väntar på inte kommer tillbaka?
Cynthia Voigt såg bilen, barnen och fick idén till boksviten om syskonen Tillerman, som helt ensamma tar sig fram till vad som kan bli ett nytt hem. Den långa vägen hem (Homecoming), den första boken om de fyra barnen, blev Cynthia Voigts genombrott och en succé när den utkom hemma i USA 1981, två år senare kom den på svenska, tätt följd av ytterligare fem böcker.
Den långa vägen hem har dramatiserats och regisserats för Lovteatern av Gunilla Abrahamsson, och börjar sändas idag. En mamma som hamnar i psykisk kris och försvinner, en storasyster som måste ta kommandot och en roadmovie genom det moderna samhället. Var finns det egentligen plats för barnen? Vem har ansvar för barn utan föräldrar? Och är blod alltid tjockare än vatten?

Det är mycket välgjord radioteater, med en övertygande Natalie Fredholm som 13-åriga Diane, storasystern. Om Cynthia Voigts böcker brukar sägas att de har ett drag av Dickens, och det stämmer i den klarögda blicken på samhället kontra dess svagaste medlemmar, samtidigt som hon helt visst ser och skriver om världen utifrån ett kvinnligt perspektiv.
Inte minsta fantasy-fjäril fladdrar förbi i denna hardcore-realism, som blir både spännande, allvarsam och underhållande. Åtta avsnitt. Och frågan är om man kan låta bli att låna fortsättningen (Det nya hemmet) på bibblan, bara för att få veta hur det gick sen. Med mormor, med Diane och lilla Maybeth, som visst inte är efterbliven, bara lite långsam.