Curzio Malaparte, den italienske författaren, var något så ovanligt som en uppbäddad reporter, snarare än en inbäddad sådan.
Han följde tyska arméer kors och tvärs i östra Europa under andra världskriget, i förtroligt samtal med befälet om deras hemska brott, men tycktes i varje stund redo att hoppa över till andra sidan.
För de sensationella sinnesintrycken gav han allt, men vad det handlade om tycktes inte vara så viktigt. Han var för det mesta fascist men någon gång demokrat och till sist inbäddad i den amerikanska armén, varefter han gick in i kommunistpartiet. Slutade sitt mycket omväxlande liv som ett italienskt frimärke om 800 lire.
Namnbytet, han hette egentligen Kurt Suckert, förklarades med följande resonemang: Bonaparte betyder den bra delen, varför Malaparte är den dåliga delen, vilket egentligen är intressantare.

Hur ska man alltså förstå den granna och upprörande, men samtidigt egendomligt kyliga berättelse från ostfronten som nu utgivits i en andra svensk översättning, mycket fin för övrigt, av Viveca Melander: Kaputt?
Titelns ord förklaras med att det är ett nederlag för alla som skildras. Segraren blir offer och allt går åt helvete. Europa en grushög.
Det är egentligen lika gåtfullt som när Malaparte brakar på med sin cyniska sensationalism (som, med Mussolinis ord, gör historia istället för att förklara den). Har berättelsen ingen annan mening? Har historien ingen moral?
Nej. Malaparte är lätt att känna igen i dag, därför att hans idéer om färgstarka historier, som kanske dödar historien, blivit mediernas vanliga berättarsätt. Han är en föregångare till den dåliga eller i varje fall meningslösa journalistiken, samtidigt som han på många sätt är beundransvärd.
Han är alltid där, som det heter, och känner på de ihjälfrusna ryska soldaterna som tyskarna satt upp som vägskyltar, eller de fastfrusna hästhuvudena i Ladoga. Himmler är en konstnär, påpekar en finne under mötet.
Malaparte offrar allt för en rysare även om han, som det senare visar sig, hittar på.
Han skildrar med stor inlevelse Majakovskijs död i Moskva i april 1930 (Balen i Kreml), utan att, vilket snart klarnade, ha varit där. Det är som när man i dag hämtar ögonvittneskildringen från nätet och gör den till sin.

Det är en skakande berättelse, som till formen kan påminna om Kapuscinskis strövande reportage genom afrikanska katastrofer, men läsaren är kluven samtidigt, eftersom man inte riktigt förstår vart han vill komma. Det är alltid så: vad menar han?
Den tyska generalguvernören i Polen, Frank, säger sig ha en raktvål gjord av mänskliga exkrementer. ”Perfekt”. “God shave the king”, kommenterar Malaparte. Jaha. Frank säger sig samtidigt ha problem med kärror för att transportera bort alla han slår ihjäl. ”Prosit”, kommenterar Malaparte och höjer glaset.
Jag sträckläser fastän det är en ganska stor bok, 500 sidor, och tycker Mikael van Reis förklarar sammanhangen väl i ett förord, men tvekan inför den store förtrollaren består.
Just det teatraliska, som tiden gjorde en dygd av (Mussolini igen), har överlevt tiden allt för väl. Att bada bastu med Himmler är en given rysare. Man känner igen mediernas estetik idag.
Jag kommer att tänka på offentligheten i Malapartes hemland Italien som är uppbyggd på färgstarka rövarhistorier vilka inte förklarar nånting, men säkert försvårar ett förnuftigt handlande.
Oförståeliggörande sensationalism. Det finns också, tänker man, förståeliggörande sådan.
Malapate skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, eller kanske blivit förvånad. Det är inte lätt att få rätt.
Jag råder alla med starka nerver att läsa boken, för att bättre förstå vår tid.