Förutsättningarna för att det här ska bli en hel upplevelse är usla. Opera bör vara resultatet av en längre, tät kreativ process. Här petar man tillfälligtvis bort en av sångarna, tenoren, för att en superstjärna ska gästspela. Som om opera vore stafett. I det här fallet är inhopparen argentinaren José Cura. Kreddiga sångare får då och då den här typen av armbågsinbjudningar. Inte alla tackar ja.
Men det gör alltså Cura. Och det blir mycket mer än tom tenorbravur vid scenkanten som man kan förvänta sig vid ett kort gästspel. Sista aktens "E lucevan le stelle" blir meningsfull bortom den sedvanliga tenorala pittmätningen. Cura spelar teater i stället för att spela känslor. Han överglänser ensemblen, men bländar den inte utan lyfter den, inte bara genom sin uttrycksfulla barytonala tenor utan för att han vet precis vad han gör och varför.
Den här uppsättningen av Tosca hade premiär 11 september 2004 och är traditionell för att inte säga tråkig. Flera tillkrånglade scenbyggen stjäl fokus från väsentligheter. Eva Clementi, som numera arbetar som programredaktör på Kungliga operan men då var Expressens musikkritiker, recenserade helt andra sångare än de som nu gör rollerna. Hon skriver om en regi som inte griper tag:
"Det som händer musikaliskt - bland sångare och musiker - motsvaras inte av det man ser på scenen. Ibland skulle jag nästan ha föredragit att höra allt på skiva."
Clementi skriver vidare om stela steg och lama omfamningar, men nu, åtta år senare, har jag sällan sett sensuellare. Fast Cura har överhuvudtaget inte träffat regissören Knut Hendriksen.
Jag möter Cura en halvtimme innan taxin ska ta honom till Arlanda. Han möter mig i hotellreceptionen med handbagaget på axeln och en rejäl rullväska i höger hand.
Med sitt korta inhopp i Stockholm blixtbelyser han lustigt nog vikten av att kunna sin roll inifrån. Alls ingen självklarhet på operascenerna. Alls ingen självklarhet på våra operautbildningar även om Göteborg av tradition jobbar mer med scenisk gestaltning.
Sista akten av Puccinis opera Tosca utspelar sig på Castel Sant' Angelo i Rom där Cavaradossi väntar på att bli avrättad.
Cura speglar förutsättningarna med en anekdot bakom scenen.
- Under förspelet bakom scenen frågade en av soldatstatisterna ("very sweet") om jag tänkte gå omkring där på taket och se sig omkring, för det brukade Cavaradossi vanligen göra, säger han. Statisten ville förbereda sig.
- Gå omkring? Naturligtvis inte. Jag är en fånge och ingen turist. Man måste spela på undertexterna.
Cura inskärper att det är oerhört viktigt att behärska språket man sjunger på, inte bara kunna uttala det. Han gick med på att hoppa in i den här uppsättningen för att konceptet inte var knasigt. Det fanns en möjlighet för honom att gå in och vara den Cavaradossi han själv tror på. Jag återger snabbt debatten om operasexismen. Känner han igen problematiken?
- Problemet är att man sätter upp samma operor om och om igen. Då måste regissörerna hitta på nya originella koncept och då blir det farligt. Det finns en glidande skala mellan originalitet och vansinne.
Vad tycker du om att operan blivit alltmer pornografisk?
- Det är väldigt naivt att tro att man kan sälja biljetter med pornografi, det kanske hade funkat för 30-40 år sedan när det fortfarande var lite svårt att få tag på porr. Men nu finns det ju överallt.
Har du nånsin sagt nej till att göra saker som känts fel. Som varit sexistiska?
- Jag har nästan aldrig hamnat i den situationen. Jag har ett rykte om mig att vara mycket precis och seriös, men i bland blir jag ombedd att göra trams. I en annan uppsättning av Tosca ville regissören att Cavaradossi (som arbetar med en altarmålning) skulle måla pubeshår på Madonnan. Jag sa nej, inte därför att jag inte kan tänka mig att göra det utan därför att Cavaradossi inte skulle göra det, han är en kille som dör för sina ideal och sin integritet. Om han skulle förlora den redan i första akten har han ju inget att dö för i sista.
Vi pratar vidare om gestaltning, trovärdighet och avtändande applådtack. Redan i första pausen öppnades ridåluckan och sångarna kom ut en efter en och bockade.
- Jag hatar det där, man kommer helt ur rollen.
Men varför ställde du upp då?
- Huset bad om det. De ville välkomna mig eftersom det var första gången jag sjöng här, det var snällt av dem. Men i vanliga fall brukar jag säga nej.
Cura är framför allt mycket närvarande på scenen, det säger också sopranen Emma Vetter, uppsättningens Tosca. När jag frågar henne var hon har arbetat med den här typen av metod nämner hon, lite förvånande, varken någon produktion eller operahögskola utan den förberedande operautbildningen som då hette Opera studio 67.
- Han vågar stanna i känslor och ögonblick och behöver inte klappa på mig hela tiden, som om jag vore en hund, säger hon.
- I bland sjunger man med tenorer som säger att de måste stå på ett specifikt sätt för att kunna sjunga. Då har de ingenting på en operascen att göra.
- Mycket av det man kan få se på operascener avskräcker publiken. Då kan de lika gärna höra en skiva eller se en bra dvd, säger Emma Vetter som ingår i Kungliga operans fasta ensemble men också är verksam internationellt, bland annat på Berliner Staatsoper.
- Cura gjorde helt andra saker än "Knutte" hade bestämt. När man går in i en färdig produktion står det nedskrivet var man ska stå och gå, men Cura valde det som passade. Att sjunga med honom var som en injektion.
Både Vetter och Cura, sångare på mycket hög nivå, pratar på varsitt håll om nån sorts begriplig, berörande folkopera. Jag stirrar upp på den exklusiva ambulerande krogen The Cube som har landat på Kungliga operans tak som ett ufo och jag läser Johan Wirfälts text i Fokus (29/6-2010) om medlemsklubben Nobile där societeten för 10 000 om året löser medlemskap för att hänga ostörda i samma hus ovanför operakällaren. Två inte oviktiga detaljer som bidrar till att fjärma och inte närma Kungliga operan från publiken. Man känner sig lika vilsen som den Figaro och den Michaela som jag nyss såg ensamma och liksom övergivna på Kungliga operans scen.
- Framtiden för operan ligger i skådespelarmetoden, säger José Cura. Eftersom det finns så få sångare som kan agera, eller regissörer som kan ge personregi försöker man dölja verken bakom underliga koncept. Man försöker uppfinna sätt att distrahera publiken. Teatern hade sin revolution på 60-talet. Operan har ännu inte haft den.
I fredags såg jag Operahögskolan i Stockholm göra sitt uppspel på Kungliga operan och det var, bortsett från en övertygande scen ur La Bohème, en rad konventionella operastandards utan något märkbart betvingande ärende. Mycket rörelse på scenen, men sämre förmedlat inre liv. De här unga sångarna är vår framtid. Jag vet att de har följt debatten och att många av dem har ambitionen att förändra. Jag hoppas de läser den här texten.
