Colm Toíbíns kortroman En lång vinter konfronterar religion och homosexualitet. Niklas Elmér rekommenderar romanen som nyckel till ett unikt författarskap.
Dopet, pånyttfödelsens sakrament genom vatten och ord, spelar en central roll i Colm Toíbíns En lång vinter.
Skådeplatsen är Pyrenéerna, tidpunkten sent 50-tal. Bortom civilisationen lever Miquel ensam med sin far och mor, sedan den yngre brodern lämnat familjen för en tvåårig militärtjänstgöring. När modern under tumultartade former försvinner från hemmet, tvingas Miquel och fadern genomsöka landskapet ledsagade av grannar förbittrade av gamla oförrätter. Vintern är lång, kölden svår. Ovan jord hotar gamar att när som helst slå ner på vad som återstår av allt levande.
Efter hand anländer så den föräldralöse solitären Manolo till hushållet för att bistå i markservicen. En främling i faderns ögon, en föraning om pånyttfödelse för Miquel. Ögonblicket när bitarna faller på plats, berättelsens själva klimax om man så vill, äger rum under stilla tystnad, så stilla att man - bokstavligen - kan höra kläderna falla till golvet. När fadern bestämmer sig för att återuppta det regelbundna badet, en ceremoniell högtidsstund som försummats sedan moderns frånfälle, skänker Toíbín riten dubbel mening. Vattnet, ska det visa sig, har saliggörande verkan, skänker de båda ynglingarna nytt liv.
Colm Toíbín har varit där förut, låtit religionens löfte om utomvärldslig botgöring kollidera med den homosexuella erfarenheten av samhällssanktionerat utanförskap, men sällan med samma förlösande kraft som i En lång vinter. Precis som i Natten utanför eller Mästaren fungerar sexualiteten i En lång vinter mest som utgångspunkt för en mer allmängiltig isolering, ett slags själens utanförskap oberoende av omvärldens blickar.
Således är det symptomatiskt att Toíbín beskriver det som att Manolo är "medveten" om Miquels blickar och vice versa – huvudpersonernas inre rum förblir slutet berättelsen igenom.
Det är världen utanför, inte människorna, som definierar dem, oavsett om det handlar om moderns dolda alkoholism eller faderns frostiga relation till de andra männen i grannskapet.
Samtidigt: löftet om ett själarnas förbund, ett skydd mot det som hotar från ovan. Vitae spiritualis ianua, oberoende av Gud.
I och med En lång vinter erbjuds den som aldrig tidigare läst Colm Toíbín nyckeln till ett unikt författarskap. Det är en kort roman, utgiven så sent som 2006 i novellsamlingen Mothers and sons, men berättelsen tål att presenteras utan kringgärdande distraktioner och Erik Anderssons översättning fångar förtjänstfullt det på samma gång karga och doftrika i Toíbíns prosa.
Han ska läsas som en djupt solidarisk författare. Med små medel synliggör han de uteslutna, det mänskliga i en inte sällan omänsklig värld.
Niklas Elmér
kulturen@expressen.se
FOTNOT. I morgon kl 15 samtalar Johan Hilton med Colm Toíbín i Expressens monter på bokmässan i Göteborg.
