Att kritisera ”djupt kända” böcker om en nära anhörigs död är inte roligt. Men jag blev mer bestört än bara besviken efter första hälften av Min mamma är död.
Denne erfarne skribent som har producerat så mycket rolig, ibland elak text i sitt liv – har verkligen Claes Britton missat skrivarskolornas formulär 1A: gestalta i stället för att återberätta? Här följer redovisning efter redovisning för hur den 66-åriga modern Mona drabbas av en ytterst smärtsam cancer; för hennes barndom, läkarkarriär, skilsmässa och omgifte; för sonen Claes oro, sorg, samvetskval – allt i en märklig blandning av runa och sjukjournal.
Det är okonkret och doftlöst. På en födelsedagsmiddag, ”sista gången som jag träffade min mamma utan att sjukdomen fullständigt dominerade”, hade ”hon klätt sig fin och var så glädjande pigg och vid gott humör”, Christina ”hade som alltid lagat god och omsorgsfull mat”, och ”vi skrattade och hade det trevligt”.
Men på sidan 75 börjar en helt annan bok – en intervju med Monas ”dödsmorska” Ulla Zachrisson, överläkare på Stockholms sjukhem. Välskriven och högintressant om smärtlindring, ångest och dödshjälp.
Kanske har Britton i alltför hög grad följt ett annat klassiskt skrivråd – ”kill your darlings” – och rensat bort vilda infall, fantasier och humor till förmån för det torra och korrekta?
Vad jag ändå imponeras av Min mamma är död är författarens självkritiska uppriktighet i känslorna för såväl sin mor som för sin siameskatt Alice. Liksom när det gäller hanterandet av den egna döds-ångesten och barnlösheten. Då känner även läsaren djupt.