Ingen människa är en berättelse. Möjligtvis kan livet tillägna oss ett kapitel.

Och ska man fortsätta på den inslagna linjen så kan man enkelt påstå att det är sällan människor får vara huvudintrigen i sina liv. Det är i stället sidohistorien som skapar själva dynamiken.

Detta har Christos Tsiolkas tagit fasta på i sin roman Örfilen. Vi befinner oss i ett samtida Australien. Vi möter klass, etnicitet. Allt koncentrerat, närapå schematiskt. Tsiolkas låter sina roman­figurer stå upp i ljuset som dominobrickor som sedan faller emot varandra, i ett förut­bestämt mönster.

En vuxen man ger en fyraåring en örfil. Det är en grillfest. Familjebanden är sammanvävda med lögner, förakt och en dos stilla vanmakt. Genom örfilen delar sig verkligheten. De som tar avstånd. De som tycker att det var en bagatell.

Tsiolkas låter generationerna mötas inför varandra, och där finns det naturligtvis komplikationer – men även försoning, tid som läker ihop och bryter samman föreställningar.

Örfilen är ett gediget, för att inte säga kompakt arbete, som också skapar motstånd, i alla fall hos mig – för hur gärna man än vill se romanen som ett försök att bryta sig fri från familjens patriarkala struktur och påbörja ett polyamoröst förhållande till genren, så är den trots allt bara samma gamla vanliga borgerliga historia om familj, gränser och tvister som löper ut över tid och rum.