Nils Schwarz rekommenderar en skrivarkurs till kriminalförfattaren Christoffer Carlsson.
Det är inte många svenska kriminalförfattare som skulle citera Søren Kierkegaard som motto för en roman. Ännu färre skulle ha det dåliga omdömet att göra det på engelska.
Men det är på något sätt typiskt för den unge kriminologidoktoranden Christoffer Carlsson (född 1985). Med sin debutroman Fallet Vincent Franke i fjol visade han att han inte tänkte marschera i led med det gängse polisuppbådet. Hans brådmogna bok var något så ovanligt i Sverige som en crime noir-roman, skriven med väl behärskad dramaturgi och fyndiga metaforer.
Den var kanske bättre än förmågan. Hans nya roman Den enögda kaninen är inte bara 200 sidor längre än debutboken med påföljd att förtätningen har gått förlorad. Den har också offrat språkenergin på normalprosans altare.
Carlsson skriver sig här tillbaka sina barndomstrakter i Halland. Men crime noir låter sig inte utan vidare överflyttas till svensk landsbygd inte ens om man kallar det glesbygd noir. Då blir det mest spökerier à la Johan Theorin av det hela. Carlsson faller mycket riktigt för den frestelsen.
Visst finns det goda intentioner i romanen. Men den långa raden av rådgivare som avtackas på tre sidor har inte gjort sitt jobb. Omdömet är inte unge Carlssons starkaste sida.
Det är inte bara det att Kierkegaard citeras på engelska eller att fullmånen visar sig i ösregn eller att morgontidningen kommer ut på midsommardagen. Man undrar också varför det 23-åriga berättarjaget som flyttat till Stockholm för att läsa filosofi men nu återvänt för några veckors sommarferier är traumatiserad redan från början. Varför måste hans kärleksaffär med bäste barndomskamratens syster hållas hemlig, och varför kan hon inte tänka sig att flytta från den trista landsortshålan?
Jo, därför att Carlsson placerar ut stämningsmarkörerna utan hänsyn till berättelsens inneboende logik. Effektsökeriet styr dramaturgin. Förutom berättarjaget och hans kompis består medlemmarna i inbrottsligan av ett incestuöst syskonpar och två bögar som får syn på varandra i det ögonblick de samtidigt kliver ur garderoberna. Den svenska landsbygden i ett nötskal, om man säger så.
Jag har inte mist hoppet om Christoffer Carlssons författarframtid. Det är han alldeles för begåvad för. Men en kortare skrivarkurs skulle nog inte skada.