GöteborgsOperan hälsar oss redan på yttertrappan med en uppsättning levande schackpjäser. Pressen är där och plåtar, omedveten om den häckling den snart skall utsättas för.

Senast när Anatolij och Freddie bänkade sig för att spela sitt schackparti i hela världens åsyn var för tio år sedan på Cirkus i Stockholm. Järn­ridån hade visserligen fallit och Sovjet krackelerat tolv år tidigare så Anatolij borde ha räddats av både glasnost och perestrojka, men minnet var ändå tillräckligt levande för att åttiotalsmusikalen Chess skulle kännas aktuell och allmänmänsklig. När nu Lars Rudolfssons bearbetning uppdaterats, redigerats och regisserats av Mira Bartov på GöteborgsOperan förbereddes vi på att det kalla krigets förtecken skulle ha utraderats till förmån för ett betydligt blekare koncept och mediahysteri ersätta politiska komplikationer och påtryckningar.

Nu blev det alls icke så. Spelöppningens grå Moskva­tristess tecknas lika tydligt som moder Ryssland målas flammande röd i berömda "Anthem" och utpressningen mot avhoppande kamrat Tolya känns ännu mera grym och gripande. Vad som skevar är tvärtom kontrasten till det sinnessvaga TV- och paparazzi­uppbåd, över vilket Berlusconis ande tycks sväva och som tillhör en senare epok än gamla Sovjet. Men okej för det. Anakronismer tillhör musikdramatikens ständiga rekvisita, och Mira Bartov ser trots associationerna till schack ingenting i svart och vitt.

Körens mediapöbel rör sig än i slow-motion, än i rena snabbspolningen, med överdriven gestik och mimik, krystat som i gammal commedia dell'arte. Allt skapar en effektfull fond till de fyra "riktiga" människorna, schackspelarna från öst och väst och deras kvinnor. Philip Jalmelid och Evelyn Jons har de största rollerna och den vackraste kärleksmusiken, men Christopher Wollter och Nina Pressing sekunderar strålande. En och annan idé, som att använda tvillingarna Rongedal som dubbel domare, kom egentligen inte längre än så. Och till nästa uppsättning önskar jag att man måtte, om så med skohorn, pressa in urversionens makalösa showstopper One night in Bangkok.

Men som helhet är detta är en föreställning som understryker Benny Anderssons, Björn Ulvaeus och inte minst Anders Eljas genialitet. Ofta tycker jag mig märka att de i sina skamlösa stölder från alla tider och stilar alltid lyckas bidra med en förbättringskant. Bach skulle nynnat förtjust åt schackpartiets instrumentala aria, Rossini åt den muntra tarantellan i Merano, och om ett och annat nummer snuddar vid "the song that goes like this" i lustmordet Spamalot så bärs musiken ändå av äkta sentiment utan sentimentalitet. Chess har möjligen sina brister i dramaturgin, men rent musikaliskt står den långt högre än Kristina från Duvemåla. Och vilket tryck i orkestern – mycket häftigare än jag minns från Cirkus!

Men dess idiotiska titel Chess på svenska är svengelska biten i egen svans. Chess på svenska heter faktiskt Schack. Det måste ha varit någon högansvarig som kommit på det, eftersom ingen förståndig person vågat mucka.