Nina Lekander läser Jane Eyre i serieformat.
Jag har läst Jane Eyre hur många gånger som helst, på engelska och svenska. Som barn och som vuxen, då kompletterande med diverse feministiska analyser, framför allt Sandra Gilbert och Susan Gubars A madwoman in the attic (1979). Och så förstås Jean Rhys "motroman" Sargassohavet ur den galna Bertha Masons perspektiv. Plus ett gäng av de omkring 20 filmatiseringar som har gjorts sedan 1910-talet.
Det är alltså inga överraskningar som bjuds när romanen ges ur i serieboksform i Argasso bokförlags "Klassiska seriealbum" som givit ut även Frankenstein och Macbeth - mycket mer ambitiösa och välgjorda än 1950-, 60- och 70-talens "Illustrerade klassiker".
Vad jag minns, i alla fall.
Detta är snyggt tecknat och färglagt, med moderniserat språkbruk men textnära översatt. Jag har jämfört med såväl min brittiska upplaga från 1850 som Gun-Britt Sundströms översättning från 1999 och har inte ett korrfel att klaga på.
Och vad jag minns. Inte vartenda namn, men alla avgörande repliker och turneringar och upplevelser. Ändå blir jag helt tagen. Av Janes fräckhet och mod under sin bedrövliga barndom, diskussioner med sin defensiva väninna Helen på barnhemmet, tvivel som gudstro och tvekan inför ett äktenskap som bygger på en alldeles för uppenbar över- och underordning. Charlotte Brontës känsla för fattigdom, klass och kön – ett år före revolutionsåret 1848 och tio år före modernismens genombrott 1857 – var enastående.
Först när mr Rochesters överklassmanlighet har destruerats, dekonstruerats – det vill säga avslöjats – kan föreningen mellan Jane och honom bli möjlig. I en tämligen enkel stuga i skogen, utanför det hierarkiska och förtryckande samhället.
En vackrare och mer spännande plaidoyer för jämlikhet och tolerans har sällan skrivits. Så effektivt att till och med en ateist som jag hjärtligen köper det gotiska och övernaturliga.
I förordet till min 1850-årsupplaga skriver Brontës dåtida pseudonym Currer Bell om en "a plain tale with few pretentions". Vilket skitsnack. Och något som Edith Södergran alldeles vände på 71 år senare.
Det enda som jag kan klaga på är just detsamma som vid alla dessa filmatiseringar: Jane Eyre får aldrig vara "plain". Hon är eller blir vacker, vem som än bildsätter henne.
Grejen är ju allas vår mirakulösa vardag.