Naturligtvis är de otaliga prästövergreppen en tragedi för den kyrka som också rymmer en lång tradition – teologisk och litterär – av skapande kristen tanke.
Också för katolska kyrkan gäller dock den obamhärtiga regeln att om handlingen strider mot tanken handlingen till sist ropar högst.
Den katolske biskopen Anders Arborelius vill ändå fortfarande (till exempel Svenska Dagbladet 5/5) se celibatet som ”en Guds gåva till kyrkan”. Frågan är om han har Gud på sin sida.
I begynnelsen – läser vi i Första Mosebok – skapade Gud himmel och jord. Han skapade sedan inte bara människan utan människorna, en man och en kvinna och förde dem till varandra. Sådan var skaparens tanke. Någon föreställning om att vissa män eller kvinnor skulle leva ensamma fanns då inte hos skaparen. Celibatet är inte skaparens tanke utan vissa människors tanke.

Läser man Bibeln finner man också att celibatet där har en mycket undanskymd roll. I Nya testamentet skymtar det två gånger, ingen gång som ett påbud, knappast ens som en önskan.
Väljer några att likväl leva i celibat är det deras eget val och för komplikationerna svarar de själva. Komplikationerna uppstår alltså därför att några ansett sig ha klokhet och makt att opponera mot skaparens grundtanke som den formuleras i skapelseberättelsen.
Skapelsen är inte avslutad. Skapelsen pågår. Det är varje människas uppdrag, inte minst varje kyrkas uppdrag att bidra till att skapelsen inte avstannar.
Det är när den kyrkopolitiska exercisen trasslar till evangeliet lätt att erinra sig Nils Ferlins ord om Jesus:
Ty han talar ej latin
som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka.
Bo Strömstedt
kulturen@expressen.se