En spya i salongen funkar fortfarande. Kan man konstatera efter den märkligt reaktionära debatten om poeten Johan Jönson och hans klasshatiska framträdande på Dramaten. Cecilia Gyllenhammar åstadkom något liknande med sin debut år 2004, En spricka i kristallen. Den semibiografiska romanen om c-barnet, fult och ledset, infött i en familj av alfamänniskor: ett societetens missfoster.

Självömkande, skrevs det då. "Darrläppad lipsill". Så det finns ett inkomsttak för barns lidande. För vem skulle vara lika rå mot litteraturens trasiga underklassbarn? Åsa Linderborgs utsatta flicka i Mig äger ingen, Susanna Alakoskis alkisdotter i Svinalängorna – darrläppade lipsillar?

Det finns också en särskild plats i helvetet för klassförrädare. I uppföljaren Stäpplöperskan är alter egot Suss nästan helt utfryst av klanen Gyllenhammar. Nu går även den egna familjelyckan i kras, en hutlöst förmögen idyll som författaren lite aningslöst kallar "bohemisk". Mamma Suss skriver på moleskine-block i paradvåningen, serverar mannen Amarone mellan blöjbytena och blir alltmer kvävd i sin gyllene bur – ett vanlighetsdrama som gör anspråk på att vara modernt med alla sina livsstilsmarkörer, fast det lika gärna kunde ha utspelats i Jane Austens 1800-tal.

Gyllenhammar tar samma språkliga risker som sist med sin svärmiska, ålderdomligt porlande stil. Men den klarsynta klasskritiken har bytts mot ganska lalliga floskler. Och när Suss lämnar man och barn för en euforisk knullresa till Grekland blir det ålderdomligt på riktigt. Som en grumlig korsning mellan Jane Eyre och Kerstin Thorvalls gamla befrielseroman Det mest förbjudna.

Det spårar ur på flera plan. De grekiska älskarna liknar exotistiska stereotyper. Månen sjunker som "en afrikansk mango" i havet. Storyn ser plötsligt ut att ha designats för SVT Debatt, som en PR-kampanj i bokform: Gyllenhammar i rollen som vår tids Thorvall. Osäkert om det tricket går hem igen, så här 36 år efter Det mest förbjudna. Jag vill tro att en frånskild kvinna med sexuell aptit inte är direkt spektakulär numera. Men jag kan ha fel.