Det tar ett tag innan jag inser vilken bra litteratör Caroline L Jensen är. Mina fördomar skymmer hennes språk. En tjej som skriver en bok om sitt liv som strippa förväntas ju inte i första hand ha ett språk, så till att börja med selekterar jag bort språket och märker bara erfarenheterna. I sig är de stoff nog för en roman och – har du hört det förut? – strippor är minsann inga offer!
Deras värld-enligt-Jensen präglas visserligen av exakt den glamourösa solkighet jag hade trott och kanske hoppats på, men strippan sådan hon skildras här är yrkeskvinna och individ och går därmed lika lite som kvinnliga kronofogdar eller tandläkare att generalisera ner till en ikon i bestämd form singularis.

Det lär finnas lika många skäl att strippa som det finns strippor, men Jensens kombinat av drivkrafter – exhibitionism plus behov av pengar och sen ännu mer pengar – är förstås vanligt bland hard working girls på strippklubb. Och bara där? Säkert.
Jensen ringar in suget efter pengar som primär och destruktiv drivkraft i allas våra liv. Hon har fattat världens galopp: ”Juridik handlar inte om att ha rätt utan om att få det”, ”det är något med halvrika män och deras klockor” och ”en människa gör beklämmande ofta saker bara för att det är normalt i den krets där man umgås”. Det sistnämnda gäller knappast bara strippor.
Men nu till saken, till språket. Det skiner lika starkt som stoffet och Jensens omvärldskoll är lika skarp som självkollen. Hon vet vem hon är och vad livet är och hon skriver det. Gjorde hon en Martina Haag och fick huvudrollen i filmen om sig själv skulle det vara folkbildning.