Lars Sjöberg ser Kungliga operans premiär av Carmen.
En nyinscenerad Carmen som försetts med underrubriken Kärlek och konsekvens går nu över de tiljor som föreställa opera. Alla mina hemska Carmenminnen luftas, alltmedan hoppet stiger.
Nu ska jag slippa se vaktstyrkans "drôle de gens!" illustreras av barna-födande på öppen gata.
Jag slipper se cigarettflickorna instängda i apburar eller omskolade till tvätterskor.
Jag får se handlingen drivas fram rakt och rått hos Lillas Pastia utan att bromsas upp av inhyrda flamenco- shower.
Jag slipper höra en eländig falangistlåt i stället för Josés fina "Dragon d'Alcalà".
Jag slipper se Carmen dansa med skorna fastspikade.
Jag får höra tredje aktens vackra förspel från orkesterdiket och inte från en torftig transistorradio.
Jag slipper se Carmen mörda José i stället för tvärtom och Escamillo utburen som tjuroffer till toreadorvisans klämkäcka refräng.
Men framför allt får jag höra genomkomponerad musik, praktiskt taget obruten av de förödande tråkiga pratdialoger, som för femtiotalet år sedan började praktiseras i missriktad strävan att återställa Carmen till 1875 års premiärform. Vare sig det är sant eller ej att Bizet själv önskade omarbeta sin "opéra comique" till opratad musikdramatik, så bör efterföljande iscensättare givetvis välja och använda den bästa tillgängliga versionen.
Nye gästregissören Vincent Boussard har valt en hårdredigerad version i modern tid och utan mantiljor och kastanjetter. Operan blir närmast filmisk i sina avgränsade tablåer, där publiken ibland förväntas veta vad som sker bakom fälld ridå. Det går inte minst ut över tredje akten, där sammanhanget inte står helt klart innan det är dags för Josés eruptioner. Scenografi och ljus är antagligen lika billiga som de ser ut, frånsett några effektfulla tjurfäktningsprojektioner. Det blir sångarna som får bära det mesta på sina axlar.
Det gör de. Katarina Dalayman och Michael Weinius som Carmen och José griper oss med ett enastående vokalt och dramatiskt tryck. Jag gillar också Emma Vetters Micaëla med mer skinn på näsan (och i jackan) än micaëlor brukar ha. Och David Bizic lättar upp sina scener med den mest odrägligt narcissistiske Escamillo man skådat. Det är nästan så att man hejar på tjuren. Vivianne Holmbergs Frasquita, skyhög på jag vet inte vad, tillåts stjäla fokus litet för ofta.
Lionel Bringuier på dirigentpulten jäktar på med svindlande tempi till förfång för precision och texttydlighet. Som helhet blir det en Carmen där man äntligen slipper en hel del men förlorar nästan lika mycket. Tragedin finns där men showen saknas.
