Litteraturens stora ämnen är sex, makt och död. Helst ska de alstra varandra.
I sin nya roman vågar sig Carl-Henning Wijkmark på försöket att strunta i sexet och makten och ägna sig uteslutande åt döden.  Han låser in den i en sal på lasarettet, avdelningen för sistagångspatienter.
Här ligger den gamle teatermannen Hasse och dör – på saklig och sparsmakad prosa, men under närmast operamässiga villkor. Hasse, bokens berättare, tar liksom döende operahjältar god tid på sig under utcheckningen från livet. Han hinner berätta en hel roman medan han dör (om än bara på förhållandevis blygsamma 150 sidor).
Som den äldre bildade herre han är gör Hasse sin väntan på döden till ett bildningsprojekt. Han för filosofiska samtal med patienter och personal och låter sjukhusbibliotekarien leverera det ena klassiska verket om döden efter det andra. Det visar sig vara just den rätta medicinen.

Döden tycks inte vara så pigg på att bli diskuterad och ifrågasatt och håller sig därför borta från Hasse när denne sticker hål på den gamle materialisten Lucretius  bevis för att döden inte behöver fruktas. Där man själv finns finns inte döden och där döden finns finns man inte själv, säger Lucretius, Haken är att man inte finns någon annanstans heller, muttrar Hasse.
Å andra sidan skulle man kunna säga att romanen indirekt ger Lucretius upprättelse. Hasse kan inte dö så länge hans berättelse lever. Bra för honom. Kanske mindre bra för läsarens engagemang i Hasses öde.
Döden tappar här sina tänder och sin svarta kåpa och framstår till sist lite som en tjatig äldre släkting vars aviserade visit man egentligen bara kan sucka resignerat över.
Också i sin, eventuella, kritik av dödens industrialisering och påtvingade budgetanpassning i modern svensk sjukvård blir romanen rätt mjuk i konturerna.

I ett historiskt, och internationellt perspektiv ter sig det av mjuka morfindyningar vaggade döendet på Hasses sjukhus trots allt som en semesterresa med lyxkryssare.
Vad vill den klarsynte moralisten Wijkmark att hans välavvägda, elegant ironiska prosa ska förmedla den här gången?
Inte bara en bild av den moderna döden, väl? Kanske snarare en bild av det bedrägligt uthärdliga eftermoderna välfärdssamhället.
I korridorerna tassar dödsänglar med både goda och onda motiv, och det är nog inte alldeles solklart var de ena upphör och de andra tar vid.
Så sedd handlar Stundande natten nog också en del om makt (och kanske rentav också lite om sex).