Man ska inte förväxla persona med person. En författare som i sina böcker framtonar som en insiktsfull vishetslärare vilken känner sina läsare in i själens minsta skrymsle, kan privat visa sig vara ett praktarsel till intellektuell översittare. Det är budskapet i Carina Rydbergs nya radiopjäs Tjänarinnan som har premiär i kväll i regi av Ludvig Josephson.
På sin ålders höst har den prisade författaren Fredrik Rombard anställt en hushållerska för att sköta markservicen i hans stora hus. Den medelålders Iréne är inte bara tjänstvillig, hon är också förälskad i honom efter att ha läst hans böcker. Möjligen hoppas hon att anställningen ska övergå i ett erotiskt förhållande.
Hon blir omsider bönhörd om än kanske inte riktigt som hon tänkt sig. Hennes älskade författare sätter på henne under föraktfullt stönande, en kliniskt utförd förnedring, snarare än en akt av lust. Man kan nog uppfatta handlingen som symbolisk – det är den manlige författaren som demonstrerar vad han tycker om sina hönshjärnor till läsarinnor.
Fast man behöver givetvis inte tolka pjäsen genusmässigt – den kan lika gärna vara en morrning till Rydbergs egna läsare att inte förväxla privatpersonen med författaren. Här finns också en klar parallell till Ibsens sista pjäs När vi döda vaknar – konstnärens domedag över en livsgärning som skänkt ära och beröm men inte mycket kärlek.
Johan Lindell är lysande i rollen som den vresige och lynnige författaren. Hans vassa röst skär som isstråk genom sommarhettan. Thérèse Brunnanders Iréne lägger band på sig så gott hon förmår, och Ulrika Hansson dyker upp som dottern, vilken följt faderns uppmaning att förverkliga sig själv och nu till hans nedlåtande grämelse behöver låna pengar.