KONST
CARAVAGGIO | Scuderie del Quirinale, Rom | Till 13/6

Alla gillar Caravaggio. Fyra sekel efter att hans korta och tumultuösa liv tog slut är han mer populär än någonsin. I Cerasikapellet i Rom flockas besökare för att se Caravaggios två sidostycken, men ignorerar helt Caraccis altartavla i mitten. Samtidigt köar folk för att se en unik utställning till konstnärens 400-hundraårsminne på Quirinalen i samma stad.
Som en dålig litteraturkritiker skulle kunna uttrycka det: "Ska du bara se en konstnär detta år, eller århundrade, är det Caravaggio." Men varför?
Han har förstås klara rockstjärnekvaliteter. Den fragmentariska biografin - som talande nog når oss inte minst genom rättegångsprotokoll - hotar att överskugga verket. Men också i verkets direkta anslag (dess nonchalanta råhet, dess hyllning av ungdomen...) finns ett element av rock'n'roll. Caravaggio är mer realist än någon varit före honom, men till skillnad från hos hans protestantiska efterföljare i Nordeuropa framstår realismen aldrig som borgerlig.

Han var med andra ord en avantgardekonstnär, så som vi vill ha dem.
Han introducerade nya motiv och nya tekniker, vilka fick avgörande betydelse för den följande konsthistorien. Samtidigt som han snabbt blev populär hos en intellektuell konstsamlande elit orsakade hans officiella uppdrag flera gånger kontroverser.
Nu för tiden är vi dock genom film- och fotokonst väl förberedda för Caravaggios estetik. Han avbildar människor som ser ut som verkliga människor; men i noggrant regisserade situationer och i mörka rum med extrem ljussättning. Varifrån är ljuset tänkt att komma? I somliga fall är det uppenbart tänkt att vara himmelskt, men det är i så fall en himmel som befinner sig bra nära jorden.
Till denna ambivalenta spänning mellan vardagen och evigheten (konstens eller religionens) är det lättare att knyta an i dag än till högrenässansens anspråksfulla triumfer - till Rafaels klara överdåd och Michelangelos superhjältar, där konsthistoriens höjdpunkt traditionellt förlagts.

Caravaggios tidiga barock förhåller sig till en värld där Rom, inte olikt västvärlden i dag, hunnit få sitt självförtroende som både religiös och politisk makt knäckt.
Slutligen gynnar det nog Caravaggio att hans gärning är överskådlig: han gjorde bara oljemålningar, och inte särskilt många. Utspridda över världen spelar de rollen av exklusiva men i sin avgränsning hanterliga turistmål.
Däremot trodde jag fram till nyligen faktiskt att det inte gick att göra Caravaggioutställningar (om man undantar sådana miniutställningar som den nyligen aktuella på Nationalmuseum, med bara ett verk och en kopia). För hur skulle man få tillräckligt många museer att samtidigt avstå från sina publikfavoriter?
Men jag hade fel. Det som nu på något sätt åstadkommits på Scuderie del Quirinale i Rom är en riktig önskeutställning, som får en att också reflektera över hur utställningar kan och bör vara. Denna är utsökt luxuös, inte minst i vad den kostat på sig att välja bort: här finns inga verk med tveksam attribution, inga kopior, inga verk av efterföljare, etcetera.

Återstår: 24 centrala målningar, spatiöst utspridda i de gamla hovstallar som numera är utställningslokal. Jag inser hur ofta jag på andra konstutställningar har tröttats ut genom en satsning på kvantitet. Men här gör frånvaron av distraherande utfyllnad det ovanligt lätt även för en sentida mediestressad besökare att koncentrera sig.
Och kompletterar man med det halvdussin tavlor som finns i kyrkor inom gångavstånd, har man tillgång till det mesta av det bästa av Caravaggio i mer överskådlig form än någonsin.
På Scuderie del Quirinale finns såväl ett antal ofta reproducerade "greatest hits" - Bacchus, Judith och Holofernes, Falskspelarna med flera - som mindre välkända men lika anslående verk. Till de sistnämnda hör Bebådelsen från Nancy (nyrenoverad särskilt för utställningen), Tagande av Kristus (återupptäckt på Irland 1990) och den otypiska men mäktiga första versionen av Pauli omvändelse (privatägd).

Både sammanhang och enskildheter kommer bättre till sin rätt när verken får vila på lite lagom distans från sina likar, snarare än att både vara stjärnor och jobba för uppmärksamheten i väldiga museers godtyckliga samlingar.
Sovande amorin är ett tydligt exempel: till vardags måste den konkurrera visuellt med den tätt hängda bildprakten i Pittipalatset i Florens, här får den en egen mörk vägg att stråla ut sin förnöjda och lätt frånstötande köttighet över.
Och naturligtvis är det roligt att på plats exempelvis jämföra de båda mycket olika versionerna av Måltiden i Emmaus. Eller att följa Caravaggios hyperrealistiska fruktkorgar från tavla till tavla - det må ha hamnat i skymundan av rockstjärnemyten, men även som stillebenmålare var han en banbrytare.
Inte mindre än tre tavlor föreställande Johannes Döparen ingår. Samtliga porträtterar halvnakna ynglingar i naturen, med endast ett minimum av religiösa attribut. I två är Döparen en mulet drömmande ung man med stark utstrålning, som en rebell ur någon 70-talsfilm.

Den tredje är ännu mer oroande. Inte för att helgonets pose är ett ironiskt citat från Sixtinska kapellet, men för att den glatt leende modellen så uppenbart är samma pojke som på en annan berömd tavla i samma rum är en flinande amoralisk Segrande Amor.
Cecco vet man att han heter, och det syns att han gillar att vara med på bild. Han förekommer i ytterligare två tavlor på utställningen: som ängel i Pauli omvändelse och som Isak i Abraham offrar Isak. I den sistnämnda skriker Cecco i på gränsen till överspelad dödsångest nere till höger, medan en ängel ingriper uppe till vänster för att hejda offret. Ängeln ser ut att vara på besök från en långt mer klassicistisk tavla, och Abraham verkar närmast irriterad över att bli avbruten i offrandet.

Caravaggio själv må ha varit skyldig till mord, men som konstnär offrar han aldrig den verkliga människan (till exempel Cecco) på vare sig idéns eller genrens eller beställarens altare.
Så är hans konst en konst som hör hemma bland människor snarare än i handböcker, och som i ovanligt hög grad tål att ses tillsammans med alla de människor som vill se den.
De enda som inte verkar gilla Caravaggio är de skolklasser med bråkiga italienska tonårs-pojkar som vallas runt på utställningen. Men Caravaggio skulle kanske gillat dem? I en annan tid kunde den själv minst lika bråkige målaren använt dem som modeller.